De kom från Skurholmen, Tuna, Hertsön och Sunderbyn. De kom från Kalix, Kiruna, Boden och Piteå. De kom för att se sitt älskade lag för första gången på ett och ett halvt år och de tog med sig sin bottenlösa längtan efter guld, glädje och gemenskap.
De fick ett bottenlag.
De är värda bättre.
Om ett träd faller i skogen och ingen är där för att höra det falla – ger då trädet något ljud ifrån sig? Varianter på den filosofiska frågeställningen har ställts sedan antikens dagar men den definierades först av den brittiske filosofen och biskopen George Berkeley 1710 i A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge från 1710.
Om det spelas en hockeymatch och ingen är där för att titta – har det då verkligen spelats en hockeymatch?
Om förra säsongen lärde oss någonting – ja, förutom då att hålla avstånd, tvätta händerna och att stanna hemma när man är sjuk – så är det följande: Hockey utan publik är en långsam, kall och känslolös resa mot ett gråkallt ingenting. Hockey utan publik är en grop i ett vacuum i ett svart hål – fast utan gropens charm, finess och glamour.
Nu är publiken äntligen tillbaka och med den känslorna. I Luleås fall är de rätt avgränsade – det handlar mest om frustration.
Med tre raka förluster innanför västen lovade faktiskt hemmalagets förstaperiod något, men det kan ju ha berott på Oskarshamns insats också. Som en stor hockeytänkare en gång sa: Det är svårt att möta bottenlag. Problemet med de här förlusterna ju inte Luleås spel i stort, inte den offensiva produktionen. Djävulen finns, som alltid, i detaljerna. En motståndare som inte får sin klubba upphakad här, en som helt utan motstånd får glida in och skymma Lassinantti där, små misstag som ger motståndarna en väldigt lång hävstång att välta Luleå från hopp till förtvivlan.
Små misstag som motståndarna inte ger Luleå Hockey.
Det här är misstag som vi naturligtvis sett förr. Ofta något enstaka per match – eller många, men i enstaka matcher. Ett ögonblicks avslappning, bristande koncentration eller bekvämlighet är allt som krävs och de ögonblicken kommer att dyka upp – även i så tydliga system som Thomas ”Bulan” Berglunds. Det är inget att hetsa upp sig över.
Det som däremot är något att hetsa upp sig över är följande: Jag kan inte påminna mig när vi såg Luleå Hockey göra så många defensiva misstag i så många matcher under så lång tid senast.
Är det ett systemfel? Är det bristfälligt spelarmaterial? Är det otydlig kommunikation – eller bara vanlig jävla bekvämlighet? Oavsett är det dags för spelare och ledare att rätta till det nu. Att förlora fyra raka, att ligga sist, är inget att rycka på axlarna åt. Folk ser er ju nu för tiden. Ni får ju skämmas.
Det här laget har pratat om att vinna i år. Det börjar vara dags att göra något annat än snacka.