Josefin Persson
Hon öppnar dörren till sin lägenhet i centrala Luleå, en nybyggd tvårummare som är inrett minimalistiskt med inslag av dansk design.
På väggen hänger en poster av ett Picasso-verk och en tavla som hon gjort själv med svart tusch.
Tre guldhjälmar skymtar också till snyggt uppradade på en hylla i köket.
Josefin Persson bjuder på snabbkaffe, skämtar om sina "pölsefingrar", ger wienerbröden på Ica ett bra betyg och berättar om sina snart sju år i Luleå.
Som 21-åring flyttade hon hit och blev en del av Luleå Hockey/MSSK.
– Jag vet inte om jag är en riktig Luleåbo ännu, men ganska nära skulle jag säga. Det här känns som mitt hem nu. Jag trivs väldigt bra, annars hade jag inte stannat kvar, säger hon.
Josefin Persson är född och uppvuxen i Köpenhamn. Hon flyttade till Stockholm för spel med AIK som 20-åring men fick sedan ett erbjudande av Luleå som hon nappade på.
Det ångrar hon inte.
– Stockholm är ganska likt Köpenhamn och jag ville testa något annat. Jag ville leva ett helt annat liv än det som jag är van med i Köpenhamn. Det har fascinerat mig på något sätt.
Hur då?
– I Köpenhamn far du och shoppar, åker in till stan och hänger med kompisar. Det gör du såklart också här, men på ett helt annat sätt. Du har nära vänner på ett annat sätt, det blir mer intimt och äkta i en liten stad. Det tyckte jag var skönt. Hemma i Köpenhamn var jag lite förvirrad och visste inte var jag passade in.
I Luleåtröjan har det blivit 227 matcher och 135 poäng. Den här säsongen har hon fått ännu mer förtroende och är inne på sin bästa poängsäsong sedan hon kom till laget.
Med sina 178 centimeter ger hon Luleå tyngd framåt och är dessutom skicklig. En forward som jobbar hårt och har en bra skridskoåkning.
Josefin Persson
Men i ett lag fullt av landslagsspelare har hon aldrig ansetts vara den stora stjärnan, som hon tidigare var i sitt hemland.
– Det har aldrig varit ett problem för mig att vara i bakgrunden. Jag skulle inte säga att jag trivs med det, klart jag vill vara en stjärnspelare, men jag har accepterat det och försökt visa mina kvalitéer som kan hjälpa laget. Det var en väldigt stor kontrast för mig jämfört med i Danmark.
Du har öst in poäng där, nästan 600 pinnar.
– Ja, där var jag den stora stjärnan. Det var svårt i början att komma till ett lag där du har en helt annan roll, men jag tror det varit bra för mig och min utveckling.
När man pratar med andra spelar i laget så är intrycket att du är roligast av alla.
– Är det så?, säger Josefin som garvar högt innan hon och fortsätter:
– Jag vet inte om de skrattar åt mig eller med mig.
Hon tar ett klunk kaffe innan hon fortsätter:
– Jag gillar att busa och tycker det är viktigt att man har det roligt tillsammans i laget. Det ska inte alltid vara så seriöst. I Danmark är vi lite mer peace out. Jag kan göra knäppa saker och säga konstiga grejer för att få andra att skratta, samtidigt som jag gör det med min danska vilket också kan bidra till det roliga. Jag har alltid varit clownen och trivs med det.
Vad är det konstigaste du gjort?
– En grej som hände mellan mig och domaren. Och jag har det på film så även fast många tror jag ljuger så kan jag bevisa det.
Vad hände?
– Jag kollade inte upp och det gjorde inte domaren heller. Så jag åker med klubban och håller den vid midjehöjd och hon ramlar över den och gör en volt. Det ser ut som att hennes nacke går av.
Du dödade domaren?
– Nästan. Men jag sa förlåt och åkte inte ut för det. Däremot fick jag en utvisning några minuter senare så jag tror hon var arg på mig, säger Josefin och båda skrattar.
Josefin Persson är full av energi. Positiv och glad. Men det finns en annan sida också, berättar hon.
– Jag tror inte mina gamla lagkompisar skulle känna igen den beskrivningen. Jag kunde flippa totalt när vi förlorade. Jag har jobbat otroligt mycket med mitt temperament och jag tror det var bra för mig att jag flyttade från Danmark så jag kunde börja om här. Nu är det betydligt bättre.
Är det vinnarskallen som tar över då?
– Jo, och den har jag fortfarande kvar, men tidigare tänkte jag inte på att mitt sätt kunde såra andra. Ibland måste man fundera en extra gång innan man öppnar munnen, säger hon och fortsätter berätta om sin personliga utveckling:
– Det är en resa och jag är stolt över att jag kommit så långt. Det kan bli ännu bättre för ibland när jag är iväg med landslaget går jag tillbaka i min gamla roll. Inte alls som tidigare men jag kan ändå se tendenser av det och det vill jag inte.
Samtidigt som Josefin är elithockeyspelaren som dag in och dag ut tränar stenhårt för att vinna ännu ett SM-guld till Luleå och för kommande OS studerar hon till sjuksköterska på LTU.
Hon är halvvägs in i utbildningen men har nu tagit en paus för att helhjärtat kunna fokusera på OS.
– Jag har alltid velat åka till utsatta länder och hjälpa människor som verkligen behöver oss. Jag känner att det är helt rätt och är det jag vill göra, så jag försöker strukturera min vardag för att få studierna gå ihop med hockeyn. Men det är svårt att få ihop och därför har jag valt att ta ett brejk för OS.
Hon berättar om sin praktik på Sunderby sjukhus och hur bra hon trivdes.
Men också baksidan av sitt hektiska liv.
– Jag tränade med laget 9-12, jobbade 13.30-22, tentapluggade till 02 på natten och sedan började det om. Det blev för tufft.
Brände du ut dig?
– Ja, jag fick tecken på det. Mitt öga började rycka och jag insåg att jag behövde ta det lugnare innan det blir värre.
Svårt att komma till den insikten när man är i det?
– Ja. Jag försökte förklara bort det för mig själv. Det är väl inte konstigt att mitt öga ser ut så här eller att jag blir trött av att bara gå upp för trappan. Det var små grejer jag ignorerat länge men till sist förstod jag att det är konstigt. Jag kände inte igen mig själv heller. Energin var slut och jag ville bara gå hem från träningarna, få det överstökat. Det var olikt mig som annars alltid vill prata och skoja.
Redan som 10-åring upplevde hon symtom på stress första gången. Josefin tränade både konståkning och hockey under flera år och till sist blev det för mycket.
– Jag gillade att jag kunde gå ut på isen och vara både bad ass hockeyspelaren och isprinsessan. Jag har varit en underhållare sedan jag var liten och har alltid älskat att ha show och teater. Då ville jag bli Spice Girls och hade en hel spegelvägg i flickrummet som jag stod och dansade framför.
Men 13 träningar i veckan var inte hållbart.
– Jag blev väldigt sjuk och började tappa mitt hår. Det var på grund av stress och då tog vi beslutet att jag behövde välja en idrott. Det höll på i tre år och jag fick gå med pannband vilket gjorde att jag fick dålig självkänsla. Det tog flera år innan jag hämtade mig från det, säger Josefin som lärt sig mycket av det.
Efter ett välbehövligt jullov och pausen från plugget känner hon sig på rätt väg igen.
– Ja, det känns jätteskönt. Jag har promenerat, tagit det hellungt och tittat på tv i soffan. Gråtit till en serie om den danska drottningen. Jag älskar verkligen kungahuset.
När OS är över är hennes plan att återuppta pluggandet och fullfölja utbildningen.
– Jag ska klara det, men jag känner ingen stress.
Vad tänker du kring framtiden?
– Min plan har hela tiden varit att återvända till Danmark då jag saknar min familj. Men samtidigt tycker jag det är speciellt att vara här. Jag är splittrad vad jag egentligen vill och vi får se vad som händer. Vi får se om jag får med mig Pierre till Köpenhamn, säger Josefin och skrattar.
Pojkvännen Pierre Berggren, som tidigare spelade i Luleå Hockey, betyder mycket för henne.
– Vi har varit tillsammans i snart fyra år och han är den person som känner mig absolut bäst. Hans familj känns också som min och vi har det väldigt bra tillsammans. Han är stöttande i min hockeykarriär och det är skönt att han förstår mig i det jag gör, säger hon och fortsätter:
– "Jag drar på OS i en månad nu, ha det bra älskling". Det är inte alla som skulle uppskatta om man ropar det, men han förstår mig. Det är viktigt att ha support hemifrån.
Josefin Persson är en av de mer rutinerade spelarna i det danska landslaget som åker iväg till Peking i februari.
– Jag tror det blir mitt första och sista OS. Jag är 27 år nu och vet inte var jag är om fyra år. Danmark har gjort en stor satsning för att ta sig till OS och förmodligen kommer många sluta efter det. Vi har tyvärr inte så många som kommer underifrån, det är det tråkiga med dansk hockey.
Vad tror du om era chanser?
– Vi kommer inte dit och är nöjda med att ha kvalificerat oss för OS och that's it. Vi vill också spela bra matcher och ta oss vidare.
Och slå Sverige?
– Precis, det vill vi. Målet är inte att vinna guld mot Finland eller Kanada, men att gå till kvartsfinal vore stort.
Josefin Persson blandar högt och lågt, kloka tankar med skämt som fyller rummet med skratt.
Det är lätt att förstå att hon är en omtyckt person i laget.
– Jag brukar skoja och säga att jag är hockey-bipolär. Den ena dagen älskar jag hockey och det är helt fantastiskt och den andra dagen funderar jag vad jag håller på med. Men det är också så livet är i stort. Upp och ner.