För nästan två år sedan valde Luleå Hockey att ge Linda Blomquist en heltidsanställning som målvaktstränare.
Då blev Luleå den första SHL-klubben i Sverige med två keepercoacher som båda jobbade heltid: Gusten Törnqvist och Linda Blomquist.
33-åringen, som tidigare kombinerade hockeyjobbet med att arbeta som spansk- och engelsklärare vid Luleå Gymnasieskola, har sedan dess kunnat fokusera fullt ut på idrotten.
– Då kunde det vara att "nu kan jag inte stanna längre för jag måste hem och rätta någonting". Eller "nu kan jag inte vara kvar i skolan eftersom jag måste till hallen". Jag försökte göra saker superseriöst men tiden räckte inte alltid till. Nu finns det som ingen anledning att inte ta den lilla extra tiden. Det kan vara att stanna i gymmet och prata med en målis längre än vanligt eller få in ett extrapass under dagtid. Kvaliteten blir väldigt mycket högre, säger Linda Blomquist.
Att Luleå Hockey pumpar ut och förädlar talangfulla målvakter är Sveriges sämst bevarade hockeyhemlis. Maria Omberg, Anders Nilsson, Joel Lassinantti och Filip Gustavsson är exempel på burväktare som drillats i föreningen.
En av de stora anledningarna till Luleås målvaktssuccé stavas just Linda Blomquist. Hon har själv ett förflutet som keeper i bland annat Munksund/Skuthamn och Björklöven. Men framför allt har hon ett nördigt intresse för detaljer – och lämnar ingenting åt slumpen.
– Vi pratar om detaljer hela tiden. Det är typ mitt jobb. På hockeygymnasiet på morgonarna är det en målvakt på is, jag, en bur och en skytt. Då gör vi saker noggrant, med kontroll och i slow motion för att bana in rörelser. För att lära kroppen att röra sig på ett visst sätt. På kvällarna är det lagträning med fart, tävling och handlar om att kunna genomföra det vi gör på morgonarna, säger Blomquist.
Måste man vara detaljnörd för att bli målvaktstränare?– Ja, de flesta är det. Men som jag förstått det är en del mer inne på att tävla, kriga, köra och kötta. Men många har nog ett detaljsinne och lägger mycket fokus på teknik.
Under Luleå Hockeys matcher är en kamera riggad så att den alltid följer målvakten. Och efter matcherna går tränarna igenom videon tillsammans med sina målvakter.
De analyserar var som går bra, vad som funkar sämre och hur de ska jobba för att komma åt problemen och utvecklas.
– De får se alla sina räddningar och ingripanden efter matchen. Efter det så kan vi se om det är en situation som dyker upp hela tiden och man har problem med. Då bygger vi en övning efter det och nöter det på morgonen tills vi kan det. Det gör att målvakterna blir väldigt reflekterande. De ser på sig själva, säger vad de gör bra och vad de skulle gjort annorlunda, säger hon.
Finns det en problematik i att rannsaka och granska sig själv så pass mycket?– De målvakter jag jobbar med har jag haft förmånen att ha sedan de var tolv. Man blir som en PT för dem. Man blir jättenära och pratar med dem hela tiden. De har vuxit upp med att ha någon nära sig som pratar med dem, analyserar och ger feedback. Mycket är positivt men vi säger även när det blir fel. Men om jag jämför målvakterna med utespelarna så är de väldigt ovana att ta feedback, ta kritik och reflektera.
Linda Blomquist fortsätter:
– Det blir också på något sätt på bekostnad av självkänsla och självförtroende om man hela tiden ska analysera sig själv. Då blir man väldigt sällan nöjd eftersom det alltid finns någon liten grej att ändra. Vi måste lära målvakterna att inte älta ett mål som de släppt in hur länge som helst. Vi gör en grej, analyserar det och lämnar det sen. Men många målvakter är perfektionister och om de inte träffar den där jäkla stolpen så blir de svinförbannade. Vi försöker vara perfekta – men vi är inte perfekta.
Men för Linda Blomquist handlar livet långt ifrån bara om ishockey. Eller, tja, det påståendet är nog en halvsanning.
Under säsongen fokuserar hon fullt ut på ishockey och allt vad det innebär. Hon analyserar rörelser, utvecklar övningar och jobbar mot gemensamma mål med sina målvakter.
När säsongen är över tar hon sig tiden att bejaka sina andra intressen. Som exempelvis språk, litteratur och teater.
– Jag är egentligen en humanist som tycker om språk och har läst mycket litteraturkurser. Jag har sett mycket teater och tycker om väldigt mycket sådana grejer. Det är sådant som inte alltid kommer fram när man spelar hockey.
Jaså? Berätta mer!– Jag älskar litteratur och tycker väldigt mycket om lingvistik. Alltså språkvetenskap och hur språken är uppbyggda. Det har jag läst i USA, Mexiko och Sverige och skulle jag gå en annan bana så hade jag lätt kunnat doktorera inom det. Men det är sådant som försvinner när det är mycket hockey. När säsongen är över kan man sedan börja fundera "finns det någon bra teater att gå på"?.
Det känns som ett ganska tvärt kast från hockeyn.– Ja, men det är det. Under säsong blir det helt vilande men sen när det blir vår så vill jag göra det igen. Inom hockeyn blir man verkligen en periodare. Man dyker in i augusti och då säger hela min familj "vi hörs i Mars – då har du tid att umgås" (skratt).
I tidigare intervjuer har de flesta frågorna till Linda Blomquist handlat om att hon är kvinna. Hur det är att som tjej vara verksam i en mansdominerad värld, om hon stött på problem på grund av det och hur personerna runtomkring henne reagerar.
Det där är något som hon allra helst inte pratar om. Själv gör hon ingen skillnad på könen i jobbsammanhang och beskriver det som att hon "bara gör sin grej".
– Nog fattar jag att fått mycket uppmärksamhet för att jag är tjej i den här positionen. Men i min egen värld går jag bara runt och gör min grej. Jag försöker bara göra ett bra jobb och jag tror inte att det är så många på ishallen som tänker på det. Den enda skillnaden är att jag knackar innan jag går in i omklädningsrummen för att se om de har kläder på sig, säger Blomquist.
Hon fortsätter:
– Jag tror inte att mina kollegor tänker på det så mycket heller. Det är bara Linda liksom. Hon har ju alltid funnits på hallen och är nästan ett inventarium här (skratt).