För en sekund: Skit i det som hände. Skit i det som kunde hänt. Skit i det som skulle ha hänt. Känn nuet. Århundradets publik, på hemmaplan, i en SM-final. Känn en stad som vibrerar av längtan.
Vad gör du?
Einar Emanuelsson klev fram. Det är såna fundament man bygger SM-guld på.
Hej, Pelle. Vad tror du?
Tjena! Jaha, vinner de i dag?
Nå, säg då! Hur går det?
Från bilen på arenaparkeringen till pressingången är det en promenad på ungefär 200 meter. Under den promenaden hann jag klacka en fotboll till Linus Fröberg (han blev inte tillbörligt imponerad) och leverera ett tiotal spådomar (dock ingen till Linus Fröberg). Till och med klubblegendaren Janne Sandström, som ändå upplevt det mesta, vankade spattigt fram och tillbaka på pressläktaren och muttrade svordomar mellan kaffekopp och skägg.
Nervöst i Luleå? Litegrann.
Hemmalaget saknade Pontus Andreasson och Joonas Rask, bortalaget Jesse Virtanen, ur Luleå Hockeys perspektiv innebar det att Einar Emanuelsson fick chansen med Omark och Tyrväinen. Om Einar var nervös? Nå.
Det tog inte ens fyra minuter innan han hade spelat fram Juhani Tyrväinen till 1-0 och ska jag vara ärlig såg väl inte hans lagkamrater ut som särskilt blyga violer heller. Hemmalaget startade precis lika starkt som senast och skapade minst en het chans per byte. Tyrväinens kasse var logisk och Isac Brännströms 2-0 bara några minuter senare helt naturlig.
Och sen: Einar Emanuelsson snor pucken i offensiv zon. Han, den tänkta målskytten, gossen som gjort ett enda mål under hela grundserien, som fått skyttekungens plats i vad som alla utom Thomas ”Bulan” Berglund kallar förstakedjan i laget som har en hel landsändes förhoppningar på sina axlar, kommer fri, två mot noll, med lagets största stjärna och landets bäste spelare Linus Omark.
När passar han?
Aldrig.
Han funderar inte ens på det. Han gör mål istället. Naturligtvis.
Det fanns gott om frågetecken kring hur Luleå skulle reagera på förlusten nere i Karlstad. Staden Luleå var pissnervös inför match. Men undrar ni hur laget Luleå reagerade behöver ni inte titta längre än till första perioden. Jag bedömer att bortaförlusten var mer väckarklocka än värdemätare.
Luleå Hockey hade alla möjliga problem i den här matchen. Men de hade också en pånyttfödd målspruta från Kiruna och nu sjunger århundradets bästa publik hans namn.
Einar Emanuelsson är slutspelets vackraste saga, han sprättar in avgörande mål i förlängningen och lyser upp de allra mörkaste hörn.
Resten pratar vi om när Einar lekt färdigt.