För tredje matchen i rad: Förlust. För tredje matchen i rad gjorde Luleå Hockeys herrar en bedrövligt slät figur. För tredje matchen i rad var det i stort sett bara unge Isac Hedqvist som såg ut som att han vill spela hockey under en hel match. Det borde vara en skam för övriga spelare i truppen. Hedqvist är 18 år med skäggväxt som en genomsnittlig vindruva – ändå skapar han mer, vill mer, utstrålar mer än samtliga seniorstjärnor tillsammans.
Det är inte svårt att räkna ut vad som hänt.
Fjolåret var en besvikelse för alla inblandade. Supportrar, spelare, tränare, klubbledare. I en välfungerande organisation hade det fiaskot naturligtvis lett till djupa analyser, räfst och rättarting, om inte huvuden rullat så hade åtminstone en tydlig plan för att aldrig mer hamna i samma situation ritats upp.
I Luleå Hockey? Titta vilken elak krönikör – vi fortsätter som vanligt!
Och här är vi igen.
Jag tar för givet att den interna bilden av fjolåret varit att det hela var ett olycksfall i arbetet. Jag tar för givet att det internt pratats om att ”nästa år, då jävlar”. Löften har givits om att truppen skulle spetsas, ingenting har hänt och nu sitter man där.
Fakta: Spelarbudgeten har höjts.
Fakta: Målet är guld.
Fakta: Publikintresset är större än någonsin.
Fakta: Börsen likaså.
Fakta: Den bästa spelaren som klubben fostrat, en av de bästa i Europa, valde att vända hem och ge sina sista år till den förening som gav honom chansen att växa fram till en stjärna.
Facit: Luleå slåss i botten – och det går sådär.
Det är mycket som är fel med Luleå Hockey och att fans på ståplats vill se sportchefens avgång är snarare sunt än något annat. Med det sagt: Stefan ”Skuggan” Nilsson må ha utsetts till fokuspunkt för frustrationen, men jag vill poängtera att problemen varken börjar eller slutar där. Till att börja med: Den sportsliga blödningen måste få ett stopp – det ansvaret ligger primärt på spelare och tränare. Oavsett hur illa byggt jag tycker att det här laget är ska ingen försöka få mig att tro att det ska behöva gå chanslöst av isen efter match mot ett krampaktigt Timrå.
Från och med torsdag väntar matcher mot fyra bottenkonkurrenter. Allt annat än segrar där vore förödande. När den uppgiften är genomförd kan vi återgå till att diskutera hur Luleås organisation ska se ut.
Det borde stå klart att den åtminstone inte ska se ut så här.
För att låna Juhani Tyrväinens ord efter förlusten mot Timrå i lördags:
Jag förstår att de buar.