Johan Strömwall och Eje Eriksson under Luleå Hockeys årsmöte 2005.
Per Selberg valdes in i Luleå Hockeys styrelse 2005 och har varit med som ledamot sedan dess.
Nu väljer 68-åringen att tacka för sig då han inte ställer inte upp för omval under klubbens årsmöte den 21 juni.
– Någon gång måste man kliva åt sidan tänker jag. Det är bättre att göra det innan någon annan säger att det är dags att sluta (skratt). Jag hade funderingar på att sluta förra svängen, men då var omständigheterna annorlunda vilket gjorde att det blev en period till, säger han.
Selberg, med bakgrund som konsult, har utan någon större konkurrens suttit längst i den nuvarande styrelsen. Näst längst är Ann-Christin Viklund med sina nio år.
– Jag känner att det är dags för en ny kraft att träda in och jobba vidare med nya ögon och perspektiv. Det är så när man är med i en verksamhet länge, man blir kanske blind för vissa saker som man inte ser eller noterar, säger Per Selberg.
Hur ser du tillbaka på de här 18 åren?
– Det har varit en fantastisk tid och en fantastisk utveckling från det år jag kom med 2005. Jag satt just och läste ett gammalt protokoll och tänkte "oj, oj, oj".
– Jeeeesus, vilka svängar det varit.
Selberg minns tillbaka till sitt debutår.
– Året jag kom in i styrelsen minns jag att Eje Eriksson, som var ordförande på den tiden, berättade att han hade haft en svettig natt där föreningens existens var fem i tolv. Eller nej, den var fan i mig tre i tolv. Eje var på väg att utlysa presskonferens och meddela att föreningen går i konkurs, men en av styrelseledamöterna som var ekonom hittade en detalj, finansiella saker kopplade till föreningen, som räddade den i sista stund.
Det var så pass illa?
– Ja, det var väldigt, väldigt nära en gång i tiden. Man vet aldrig vad som hade hänt och utfallet hade kunnat bli något annat, men visst var det illa. Vi har inte upplevt något sådant efter det, men det var några svettiga år för att klara licensen. Och efter det kom Obolsoppan som inte gjorde det enklare för oss...
Lite skillnad med i dag när klubbens ekonomi är starkare än någonsin?
– Ja, ja. Det var längesedan som ekonomin var ett orosmoment. I år var det den sportsliga biten, säger han och konstaterar:
– Den här säsongen var den första på väldigt länge där jag åtminstone någon gång touchade "fan, hur kommer det här att gå?".
Du var nervös?
– Ja, det måste jag säga. I sina mörkaste stunder kända jag "fan också, det kan inte vara möjligt". Först ville man inte ta till sig att det kan bli så (kvalspel), så man håller det ifrån sig, men fasiken i vissa lägen kände man oj, oj, oj. Ska jag sluta i styrelsen på det här sättet? Vilken final alltså. Den loopen kändes väldigt svettig att gå igenom.
Sportchefsduon Stefan "Skuggan" Nilsson och Ulf Engman har en tuff säsong bakom sig då de felbedömde spelarmarknaden.
Styrelsen tog inga beslut att avskeda någon, berätta om det.
– Jag har levt med de här svängarna länge och i grunden handlar det om att det finns ett häftigt engagemang. Det är väldigt positivt och det vore förödande om det inte finns någon reaktion. Men när det går dåligt finns en risk för överslag och man får inte glömma att det fortfarande finns mycket som vi de facto gör bra. Tjejerna tog SM-guld, men det drunknade i att det inte går bra för herrarna.
Hur tänkte du när det blåste som mest och det fanns press på styrelsen att agera?
– Nummer ett är att inte överreagera för fort och inte ta drastiska beslut. Det gäller all verksamhet egentligen såvida det inte är ett rättsligt haveri och rena olagligheter. Går det tungt och är besvärligt finns det en stor risk att i det läget försöker hitta någon quickfix som egentligen spär på det hela, säger Selberg och fortsätter:
– Jag tycker vi gick väldigt bra i takt under den tiden. Det är inte alltid man tänker och tycker likadant i en styrelse, men överlag tycker jag vi höll huvudet kallt.
Obolmannen Bo Johansson.
Tillbaka till Obolhärvan, den största svindel som svensk idrott någonsin drabbats av då 114 miljoner kronor försvann spårlöst.
Obol Invests affärsidé var att föreningarna skulle placera idrottsstjärnornas pensionspengar i Obol i utbyte mot sponsorpengar.
Luleå Hockey var en av klubbarna som Obol sponsrade. Själva föreningen i sig ska inte ha drabbats ekonomiskt, däremot förlorade flera av Luleå hockeys spelare pengar som hade investerats i Obol.
– Hela upplägget byggde på att Luleå Hockey tillhandahöll sina kontakter och sedan skedde den affärsmässiga uppgörelsen mellan Obol och de företag, organisationer eller individer som ville jobba med honom. För det fick Luleå en beskärd del av affären som de gjorde upp och den var vi aldrig inblandad i, säger Per Selberg och fortsätter:
– Utifrån sett blev det Luleå och Obol och de saker som Obol gjorde med individer och företag spillde över på Luleå Hockey. Där drabbades varumärket ganska kraftigt och det var jobbigt på så sätt. Det var ingen bra eller rolig tid. Det var mycket att förklara och försvara. Tittar man på det kliniskt var vi inte inblandade mer än det, men utifrån sett blev det så. När folk tänkte på Obol tänkte de på oss och det hamnade i vårt knä på ett sätt som "vad fan, vi har ingenting att göra med det här egentligen". Det var jobbigt.
Var Obolhärvan det värsta under dina 18 år i styrelsen?
– Jag tycker någonstans att den tangerar åren då vi hade problem med att klara licensen. Det var egentligen den svettigaste delen. Obol var svettig på sitt sätt, men det var inte så att vi undrade om föreningen kommer att överleva. Att klara licenskraven var do eller die.
Lagkaptenen Jenni Hiirikoski jublar med guldmedaljen.
När Per Selberg kommer in på vad han är stoltast över under sin tid i Luleå Hockeys styrelse är hans svar både snabbt och tydligt.
– Dam- och tjejsatsningen. Den lämnar jag med en stolthet, säger han.
– Från att det i princip var ingenting, 12-13 tjejer som ville spela hockey, till i dag hundratal. Från att vi vädjade till folk att ställa upp – till sex SM-guld. Det är en otrolig resa.
Selberg upplevde att klubben hade svårt att komma till skott med damsatsningen. Att det var mycket snack och lite verkstad.
Men från och med säsongen 2015/2016 slogs Luleå ihop med Munksund och 2016 stod man som svenska mästare.
– När Munksund kom in och började fråga kände vi att nu gör vi något rejält. Nu drar vi på utifrån de proportioner som finns. Då märkte man att det började hända saker och folk runtomkring och framför allt tjejerna började tro på att det kan bli något annorlunda. Det var det absolut viktigaste, att spelarna var väldigt snabba på att respondera när föreningen var beredd att satsa.
Vad hoppas du ska hända med Luleå Hockey framöver?
– Jag hoppas att föreningen fortsätter att utvecklas och jag hoppas att verksamheten runt Coop Arena tar ett ytterligare utvecklingssteg så det blir den arenastad runt omkring. Givetvis hoppas jag också på sportslig framgång, att herrarna tar rygg på damerna och fixar fler SM-guld.