Klart fan fansen suckar.
Att årets upplaga av Luleå Hockey har presterat långt ifrån förväntningarna är en underdrift. Det finns många anledningar till det – och samtliga är egentligen i sig själva tillräckligt för att sätta frågetecken för oerhört viktiga delar av organisationens förmåga.
Vi börjar dock med detta: Hur fan kan vi vara så förvånade? Det var ju precis så här det här laget såg ut i fjol – enda skillnaden var att man hade Linus Omark och vann fler matcher tack vare honom.
Sen anslöt Sami Lepistö, sen hittade Omark och Pontus Andreasson varandra, sen blev det SM-final och allt, men fram till dess var det här laget högst mediokert. I år har det – tack vare dåliga värvningar och inte minst felaktig självbild – blommat ut i all sin uselhet.
Stundtals en övermogen fekaliehyacint i en vas av bajs.
Stundtals, ändå, något annat.
Petter Granberg träffade huvudet på Juhani Tyrväinen, fick remma av sig rören och mer än så behövde inte Luleå för att ta sig till straffar. Huruvida det är en framgång eller inte lämnar jag upp till er att bedöma – men när ett bottenlag möter tvåan i serien är det inte läge att vara kräsen. Luleå Hockey var väck, ändå bara millimeter från att vinna matchen i ordinarie tid.
Här finns inga jazzhänder, inga det här är ingen Broadwayshow. Det här är en flock grythundar insydda i grävlingar uppätna av en vildsvinsgalt. Inte fan ser det vackert ut, någonsin, och många gånger har jag avskytt saker som Luleå visat upp – men det finns ju inslag att tycka om i den här truppen.
Även om de inte är tillräckliga för ett topplag.
Einar Emanuelssons slumpmål, Konstantin Komareks sinnesrörelse, man behöver inte vara född i mittcirkeln på Cedern för att uppskatta sånt.
Så jag skulle vilja prata mer om den där självbilden. Vi har ju, inte helt utan anledning, pratat om ”tråkiga Luleå” de senaste femton åren. Men det tråkigaste Luleå är det som inte vinner. Spelare, tränare, sportchefer, fan och hans moster måste per omgående inse att goda råd är oerhört dyra – ett tag under matchen var Luleå tre poäng från kvalplats – och anpassa spelet därefter.
Det här laget behöver mer noggrannhet, mer högprocentiga beslut, större marginaler och inte fullt så mycket funderande på varför man inte befinner sig i toppen av tabellen.
Tråkiga Luleå är inte tråkigt nog.