Några timmar innan SDHL-premiären kom beskedet att Damkronornas kommande turneringen, som skulle vara i Luleå, ställs in. Det blev klart efter att Sico nobbat ishockeyförbundets senaste avtalsförslag. Förbundet ville göra ändringar i det avtalsförslag som spelarna lämnade in för två veckor sedan, bland annat fanns inte delen om förlorad arbetsinkomst eller försäkringar med, två av de viktigaste punkterna.
En av sakerna spelarna framför allt efterlyste i samband med bojkotten var respekt.
Förbundet svarar med att visa sin makt.
Med en spottloska i ansiktet.
I stället för att ge spelarna vad de förtjänar sätter de stopp för en turnéring där Sverige skulle ha mött världseliten, USA, Kanada och Finland.
Jag förstår att spelarna känner en hopplöshet.
Det gör jag också.
Sedan tog jag steget in i Coop Norrbotten Arena för att se Luleå Hockey möta Modo i premiären och hopplösheten blev till en varm känsla i bröstet.
Luleåfansen rullade ner ett stort tifo över hela H-läktaren som visade lagkaptenernas lagkapten Jenni Hiirikoski med bucklan i sina händer tillsammans med texten "En satsning som bär guld". Tifon förgyller alltid matcherna, men det här var första gången tårarna började krypa fram i ögonen.
Tänk så bra det kan bli när kvinnor får bättre möjligheter och kostymnissarna förstår värdet i det.
Spelmässigt var det ingen supermatch för Luleå Hockeys del. Trots att Michelle Karvinens skridskor såg ut att drivas av en trimmad motor blev utdelningen skral.
Gästernas målvakt Klara Peslarova var ett monster mellan stolparna och det var först i slutet som Luleå lyckades få in 2–0 och 3–0.
Men det blev en vinst.
Vad mer kan man kräva en dag som denna?