I och med att Kiruna AIF återuppstod 2015 så var hockeykiruna delat igen.

På ena sidan stod Kiruna IF och på den andra Kiruna AIF. För kompisarna Anders Andersson och Conny Kyrö så blev de nya läget tydligt då Andersson hamnade i AIF:s bås och Kyrö i IF:s bås.

– Vi snackar inte hockey utanför Lombia, säger Andersson.

Det började med att Conny Kyrös son, Christoffer, började spela hockey.

– Det var på "Matto" och sedan när vi flyttade till Lombia så blev jag bara kvar. Nu är man ju fast här, konstaterar Kyrö.

För Anderssons del så startade det med att Kiruna AIF återupptog verksamheten för seniorer.

– Innan första matchen 2015 då AIF skulle möta Haparanda så fick jag frågan om jag kunde hjälpa till och redan där var jag också fast, säger Andersson.

Vad är det som drar med att jobba som materialförvaltare?

– Jag tror att det handlar om gemenskap. Det är skoj på något konstigt sätt att umgås med killarna och gubbarna i laget, säger Andersson.

Men ni har familj bägge två och lägger ned minst lika mycket tid som en hockeyspelare på det. Hur går det ihop?

– Vi lägger definitivt ned mer tid än spelarna. Vi är ju här två timmar före spelarna och två timmar efter att de har åkt hem, säger Andersson.

– Är jag hemma två timmar senare än spelarna så har det varit en bra dag, fyller Kyrö på med.

Vad säger familjerna?

– De har gett upp, skrattar Andersson.

Nu fyra år efter att Kiruna AIF startat upp verksamheten på nytt så står kompisarna i var sitt bås, men trots den konkurrensen så har vänskapen överlevt.

– Vi pratar faktiskt aldrig hockey utanför Lombia. Det är väl inget vi har bestämt utan det blir bara nog mycket när vi är här. Det finns annat att prata om på fritiden, säger Andersson.

I dag så är det klar fördel Andersson om man tittar till resultaten i derbyna, men trots sex derbyförlusterna i serien så tycker Kyrö att det är ganska så lugnt.

– Det är ingen fara. 

Inte på jobbet heller?

– Jag och Anders möts bara i skiftskarven och vi är ganska så ödmjuka på den punkten faktiskt, säger Kyrö. 

Andersson förklarar också att vänskapen mellan de bägge inte påverkas speciellt mycket av att de står i var sitt bås.

– Det är klart att det kommer någon gliring, men inte allvarligare än så. Conny har hjälpt till att renovera vårat hus så det finns massor av andra saker vi kan prata om, säger han innan han fortsätter:

– Det hade varit ganska nördigt om vi hade suttit och pratat hockey och Lombia hela tiden.

Anders Anderssons son ingår i staben av materialförvaltare i AIF.

– Det är ganska bra för jag, Hampus (sonen) och Thomas Waaranperä jobbar skift vilket innebär att det alltid är någon som är ledig.

Även Kiruna IF har tre stycken materialförvaltare som delar på uppdraget. Det är förutom Kyrö och Mickael Grundén också Kent Strandelin.

– Vi "Matrisar" hjälper varandra om vi kan, men givetvis älskar vi inte varandra just under match. Fast det är ju bara 60 minuter under ett dygn, säger Kyrö innan han fortsätter:

– Vi som springer med smutstvätt och oslipade skridskor är inte direkt konkurrenter.

Har ni aldrig ångrat valet att vara materialförvaltare?

– När jag stod och frös som mest på Matojärvi då funderade jag ibland vad jag hade gett mig in på, skrattar Andersson.

– Det är klart att det inte så jävla roligt när du kommer hem från en bortamatch vid 3-4 på natten och ska börja jobba två timmar senare, säger Kyrö.

Händer det att ni åker direkt till jobbet från Lombia efter bortamatcher?

– Det är så oftast för när vi kommer mitt i natten så ska vi packa upp grejerna innan vi är klar, säger Andersson.

– Jag brukar slänga på ett par tvättmaskiner innan jag åker hem för att få det lite lugnare på eftermiddagen sedan, säger Kyrö.

Och där försvann romantiken med att vara matris, eller?

– Jo, det blir många nattimmar, säger Kyrö.

Är det värt allt då?

– Vi får dagarna och nätterna att gå i alla fall, säger Kyrö.

– Annars hade vi inte fortsatt, men vi blir ju inte miljonärer på det här, säger Andersson.

Båda två har några timmar på Lombia varje dag.

– Den viktigaste uppskattningen får vi av grabbarna i laget. Det är ju inte för styrelsen eller någon annan som vi håller på, säger Kyrö.

Trots all konkurrens mellan lagen så fortsätter kompisarna att umgås privat – men på Lombia råder ett annat läge.

– Vi har känt varandra i över 30 år. Efter att vi kom till Lombia så flyttade vi isär, skrattar de bägge.