Det finns säkerligen någon dammig regelbok med bestämmelser om vad som krävs för att en spelare från herrlaget ska få sin tröja hissad i taket. Att du ska ha spelat fler säsonger i klubben än hon gjort eller liknande.
Men i sådana fall är det på sin plats att rita upp helt nya riktlinjer. För mig är det en självklarhet att tröja nummer 33 ska hissas i taket i Delfinen den dag Michelle Karvinen väljer att lägga skridskorna på den där berömda hyllan.
På många sätt blev värvningen av den dansk/finländska stjärnforwarden symbolen för klubbens nya satsning efter att Luleå Hockey tagit över driften av laget från Munksund i Piteå.
Jag har själv följt laget sedan MSSK-eran när LF Arena i Piteå ekade tomt och närmast sörjande var på plats för att följa lagets framfart i dåvarande riksserien.
Under de åren passerade det förvisso en rad fruktansvärt skickliga spelare som exempelvis Emma Eliasson, Rebecca Stenberg, Elin Holmlöv och Jennifer Wakefield. Den sistnämnda gjorde laget till en oväntad medaljkandidat över en natt.
Men obeskrivligt mycket har hänt sedan dess och de spelare som var dominanta i ligan för bara några år sedan är inte lika överlägsna längre.
Hockeyn har blivit snabbare, bättre och spelarna har blivit skickligare. Det enda som är beständigt är att Michelle Karvinens dominans har fortsatt.
Hon både var och är en spelare på en annan nivå. En artist som var snabbare än alla andra, skickligare än alla andra, gjorde fler mål och assist än alla andra... Ni fattar. Listan fortsätter. Och då har vi fortfarande inte gått in på vilken förebild hon är vid sidan av isen.
Jag skulle vilja påstå att det fortfarande är så, fem år senare. Även om konkurrensen är betydligt skarpare på forwardssidan i dag.
314 poäng på 152 grundseriematcher och 59 poäng på 35 slutspelsmatcher talar sitt tydliga språk. Det är löjligt imponerande siffror och ett bevis på Michelle Karvinens betydelse för Luleå Hockey. Hade inte skador bromsat hennes framfart de två senaste säsongerna hade de där siffrorna varit ännu löjligare.
Visst, vi ska inte glömma bort lagkamraterna. Den alltför ödmjuka Michelle Karvinen är antagligen den första att påpeka att hon skördat sina framgångar på grund av sina skickliga medspelare. Det ligger förstås någonting i det. Emma Nordin, Emma Eliasson, Johanna Fällman och alla andra var förstås nyckelfaktorer när laget spelade hem det där SM-guldet som Luleåfansen hade suktat efter sedan 1996.
Men jag är övertygad om att alla de andra spelarna blev bättre när de hade sin härförare att luta sig mot. En spelare som kunde göra det där omöjliga målet eller den där målgivande passningen.
Framtiden för Luleå Hockey då? Den ser ändå ljus ut. Det vimlar fortfarande av spelare som håller världsklass, samtidigt som vi har fått se en glimt av framtiden i supertalangen Petra Nieminen. Till kommande säsong har Luleå dessutom plockat in det finländska jättelöftet Viivi Vainikka.
Nu vill jag inte peka ut någon spelare som Michelle Karvinens givna efterträdare och anledningen till det är att jag är långt ifrån säker på att vi kommer få uppleva något liknande fenomen på forwardssidan.
Men visst finns det hopp, även efter hon lämnat Luleå Hockey.