Det går några sekunder innan Urban Åström svarar i telefonen.
Jag presenterar mig och går rakt på sak.
Jag skulle vilja prata om en speciell match som ägde rum den 15 april 1994.
– Du menar den missade straffen.
Ja, precis.
Urban Åström hade en stor roll i den sista och avgörande matchen i kvalet till elitserien.
Det var han som gjorde domaren uppmärksam på regeln som gav Boden straff med 1 minut och 47 sekunder kvar.
AIK-backen Rickard Franzén visades ut för att avsiktligt ha flyttat målburen, men Åström hade stenkoll på regelboken och berättade för tränarna Niklas Wikegård och Ulf Taavola att Boden hade möjligheten att välja straff istället för utvisning eftersom det var mindre än två minuter kvar.
Efter en intern konversation domarna emellan åkte Roger Öberg till sekretariatet och ställde sig i båset för att läsa regelboken.
Några sekunder senare åkte han ut på isen, korsade armarna ovanför huvudet och helvetet bröt ut.
Vilda AIK-fans blev ännu vildare, kastade in snusdosor, golfbollar och annat skräp på isen och Öberg beordrade omspolning.
– Det blev kaos. Domaren klev in i båset och läste regelboken för att vara övertydlig så att publiken också skulle förstå, säger Åström och fortsätter:
– Vi fick vänta en kvart på att lägga den straffen och "Sasse" (Ulf Sandström) fick för mycket att fundera på.
Huvudpersonen själv tog det hårt.
– Det kändes som en chock. Jag blev alldeles tom i huvudet. Samtidigt var det en bra räddning, sa Sandström efter matchen.
Tidigare under säsongen hade Ulf Sandström tagit hand om fem straffar. Han hade gjort mål på alla. Att just han skulle lägga den var aldrig uppe för diskussion.
– Han hade varit stensäker tidigare, men Rolf Ridderwall gjorde en okonventionell utrusning och slajdade, säger Åström.
Globen kokade och han minns än i dag publiksiffran.
– 11 111 åskådare. Jag minns att jag sa till Niklas (Wikegård) under uppvärmningen att det är tråkigt att en sån här viktig match ska spelas här där det inte är något drag. Det fick jag äta upp. Det var ett djävulskt liv.
– När slutsignalen gick hoppade det in flera hundra på isen och Micke "Svullo" Dubois tog mikrofonen och ropade "Döda lappjävlarna". Det var en hätsk stämning trots att de hade vunnit.
Varför blev det så?
– Jag vet inte, stämningen piskades upp och mycket stod på spel. Hade Boden gjort mål hade vi gått till elitserien...
Ja. Kan du tänka tillbaka på det i dag och känna "Fan vad nära vi var"?
– Egentligen inte. Det visade sig några år senare när klubben gick i konkurs.
I en intervju med Norrbottens-Kuriren 2007 berättade Sandström om tiden efter misslyckandet.
– De som är idrottsintresserade kommer fortfarande ihåg. I mitt jobb som säljare åker jag runt och träffar mycket folk och när jag presenterar mig är det alltid någon det kopplar för. Men när de börjar ställa frågor brukar jag förklara att det räcker så, att de vet vem jag är.
Reporter: Känns det bittert att folk oftast bara minns just den enskilda händelsen då din karriär kommer på tal?
– Självklart. Jag menar, jag har gjort andra saker än att lägga en straff. Men samtidigt var det en stor grej och har en viss förståelse att det har etsat sig fast hos folk, sa Ulf Sandström.
Bodens lag bestod av flera duktiga spelare, bland annat Tomas Holmström.
Då 21 år gammal och på väg mot sitt stora genombrott.
– Det var första gången man var i hetluften, fick åka till Stockholm och spela i Globen. Allt var stort. Vi var ett riktigt, riktigt bra lag och hade många bra spelartyper som kompletterade varandra. Vi hade stora starka spelare, tekniker, unga och hungriga spelare, vi hade rutin och bra coachning. Det var många komponenter som var lyckade, det var bara det sista lilla som fattades, säger han och fortsätter:
– AIK-fansen var helt vilda, men på isen var det en bra match. Visst var det lite fula grejer, någon som hackade i isen med skridskon och sådär.
Vad tänkte du när domaren visade straff?
– Å herregud, vem ska ta den här nu då? Jag var säkert långt ner på listan med man vet ju aldrig. Det blev "Sasse" och det blev omspolning. Det är inte det lättaste att ha kvar känslan i händer och puck när du suttit i omklädningsrummet i 15 minuter. Man vill helst ha rört pucken innan och känt sig för.
Det är inte Holmströms tyngsta förlust under hockeykarriären, men den är med på "topplistan".
– Jag har förlorat sjunde avgörande finalen med Detroit när vi mötte Pittsburgh 2009, det kändes lite tyngre kan jag säga. 20 000 fans och i en stad som kokar. Den matchen, Bodenmatchen och så har vi någon Luleåmatch också är några av det jobbigaste, säger han och fortsätter:
– Det är tur att man har åkt på några hjärnskakningar så man inte kommer ihåg allt.
Om BIK hade gått upp hade Holmströms hockeykarriär mest troligt sett annorlunda ut. Det hade kanske inte blivit något SM-guld med Luleå Hockey 1996.
– Precis, tanken var att jag skulle stanna kvar i Boden om vi gick upp. Det var en otroligt rolig tid. Jag tror inte min utveckling hade stagnerat där.
Holmström stod för 45 poäng på 43 matcher med BIK den säsongen och hockeykarriären tog fart på allvar.
– Det kan man säga. Jag blev draftad av Detroit det året. Jag fick mycket kunskap och lärde mig mycket. Jag och Mikael Kraus jobbade som vaktmästare i Trångfors och fick alltid tid över att träna på dagarna.
För Leif Hammarström, en av tre utsända reportrar från Norrländska Socialdemokraten, var det en speciell arbetsdag.
– Det är den mest dramatiska match jag upplevt som journalist. Stämningen i Globen var också otäck och man kan fråga sig vad som hade hänt om "Sasse" satt straffen.
Hammarström tror att avbrottet blev den avgörande faktorn.
– Hade han fått lägga straffen direkt tror jag att han hade gjort mål, säger han och fortsätter:
– Man lär inte få vara med om något liknande igen. Boden var i fokus och det hade varit roligt om det hade gått upp. Det hade nog kunnat klara sig kvar några säsonger. Det hade varit intressant att se hur Luleå Hockey hade påverkats.
Hur var det att intervjua "Sasse" efteråt?
– Han var stor i nederlagets stund. Jag minns inte riktigt vad han sa, men han ställde upp för oss. Det har han alltid gjort. Han är en av de absolut finaste idrottskillar jag stött på.
– Det är synd om "Sasse". Allt i hans karriär fokuseras på den här straffmissen. Han hade ju en bra karriär i övrigt och var duktig. Han var absolut en av de tongivande i Boden.
Hur upplevde du stämningen på plats?
– Otäck. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det var några stockholmsjournalister som berättade att om Boden hade vunnit så skulle Bodensupportrarna fått höra att de skulle ta det väldigt lugnt utanför arenan och helst inte visa att de var BIK-supportrar. Dagen efter träffade jag en Bodensare på flygplatsen som hade ett blått öga.
Hammarström bevakade BIK på nära håll under flera års tid. Det blev ett bittert slut 1994, men tittar man på helheten stod laget för imponerande insatser.
– Boden kunde lämna den säsongen med huvudet högt. De hade ruskat om hockeysverige, säger han.