Det var någon gång i mitten av andra perioden. Adam Rönnqvist sprang sig loss från Norrköpings Micke Lindqvist tre, kanske fyra meter utanför trepoängslinjen. Rönnqvist hoppade upp, gjorde en piruett i luften och avlossade skottet i samma rörelse. Lindqvist hade inte ens hunnit fram till honom innan bollen smög genom nätet och när publikens jubel steg mot taket såg jag hur Lindqvist himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Rönnqvist var 75-procentig på trepoängarna i första halvlek. Lindqvist var 100 procent less.
Det var nu inte Rönnqvists match, egentligen. Det här handlade om en helt annan guard som inte alls är från Skurholmen.
Toni Prostran har inte rosat någon marknad här i slutspelet, snarare tistlat och brännässlat den. Han har varit omständlig, osäker och plågad av Norrköpings försvarsspel på hans och store Jaraun Burrows tidigare framgångsrika samarbete. Men plötsligt, när insatserna var de högsta under säsongen, när precis alla beslut han tog kunde skicka laget till semester, gjorde han knappt ett misstag.
Prostran var fullständigt dominant, på ett sätt som faktiskt gör att vi måste omvärdera hela hans varelse.
I fjol, i Norrköping, var det ju den kroatiske guarden som vek ner sig i femte och avgörande kvartsfinalen mot Uppsala. Om jag minns rätt sköt Prostran som en kratta en hel match för att till sist missa det skott som skulle tagit Norrköping till semi. Där och då fick han stämpeln på sig, ”mjuk i slutspel” satt som ett brännmärke i rumpan, men jag är inte så säker längre.
Det här var en insats från en hjälte, inte en mjukis – men Prostran gjorde det inte själv.
Det viktigaste beskedet kom från de offensiva hörnen. Andreas von Uthmann, Chrille Ryan och Tim Kearney satte de lägen som de och deras lagkamrater missat tidigare i serien, de lägen som Norrköping alltid släppt för att kunna packa ihop en hel hög med spelare under egen korg och stoppa samarbetet mellan Prostran och Burrows. För första gången utnyttjade BC Luleå de lägena – vilket både skapade osäkerhet i och spred ut Norrköpingsförsvaret.
Nu är ingenting säkert längre.
Norrköping hade 3–0 i matchserien, det ska naturligtvis inte gå att vända.
Men.
Norrköping måste, måste, måste vinna på hemmaplan – annars blir man det där historiska laget som tappade 3–0 i matcher till förlust med 3–4. Det är inte jättefina premisser för att prestera på toppnivå.
Det mest flagranta exemplet på Norrköpings nerver? Adnan Chuk, som spenderade matchens sista 15 minuter med händerna i fickorna, fridsamt spankulerande längs linjen med ett stort leende på läpparna. ”Här har vi inga bekymmer över huvud taget, det här tar vi enkelt hemma”, ville Norrköpingscoachen signalera.
Det var en överkompensation fullt i klass med 50-åringen som skaffar tupé och en liten sportbil.
Betongsäkra fakta får ni leta någon annan stans, men jag tar för givet att det inte finns särskilt många platser i det här landet där du kan se en glödhet semifinal i basket – för att sedan hoppa på cykeln för fem minuters transport till en ännu hetare drabbning i ishockey. Jag var naturligtvis tvungen att testa upplevelsen och den blev magisk.
Att höra en fullsatt ishall vråla igång sitt lag för full hals inför sudden death är en upplevelse. Att se laget svara på stridsropet kan ge vem som helst rysningar. Frölunda gör en fantastisk match, Frölunda äger praktiskt taget hela andraperioden, Frölunda gör väldigt mycket väldigt bra – ändå lyckas man inte slå Luleå här hemma. Nu har Luleå Hockey, precis som BC Luleå, satt en monumental press på sina motståndare.
De måste vinna nästa match.
Annars vet de att Luleå får chansen att avgöra på hemmaplan – framför helgalna läktare och med Joel Lassinantti i målet.
Större press än så kan man inte spela under.