Att Luleå inte var bättre när det var som viktigast är en skam – men ingen överraskning. Allt är över. Nu börjar det viktiga.
Det var någon gång i mitten av andra perioden. Einar Emanuelsson hade just gett Luleå en ingång i matchen genom att dubbel-volley-lobba in 1-3 och publiken anade blod. Brendan Mikkelson, Luleås kanadensiske stjärnback, slog bort ännu en puck och slog klubban i isen i frustration innan han bågade hemåt för att ställa upp för tekning.
Problemet var bara att Johan Forsberg hann först på pucken och startade ett anfall. Han gjorde det han skulle – den tänkte kanadensiske stjärnbacken gjorde allt annat. Istället för att visa lagkamraterna sin rygg, säga åt dem att klättra upp och följa med honom till kvartsfinal visade han dem strupen och gav upp.
Mikkelson var inte ensam.
Vars var Johan Harju? Niklas Olausson? Joonas Jalvanti, Joey Hishon, Robin Kovacs? De stora namnen, de som har betalt för att leverera, gjorde det under en väldigt liten del av säsongens viktigaste match.
Det som förvånar mest är väl att ingen egentligen är förvånad.
Det här är – ursäkta, var – ganska exakt det lag jag trodde vi skulle få se den här säsongen. Någon har klivit fram, någon har misslyckats, ett par har varit skadade och var det sannolikt fortfarande när den här matchen spelades.
Det var, från början till slut, en mellansäsong.
Precis som förväntat.
Och precis som förväntat tog den slut mot ett motstånd som skulle få Freddy Krueger och Jason Vorhees att gömma sig under täcket och ängsligt pipa efter mamma.
De två senaste säsongerna har Luleå Hockey haft märkligt svårt för Brynäs. Av åtta spelade grundseriematcher har Luleå bara vunnit en enda – ett slående uselt facit mot en både tabellmässigt och ekonomiskt i stort sett jämbördig motståndare. Vi får faktiskt gå hela vägen tillbaka till 2012/2013 för att hitta en säsong då Luleå faktiskt vann fler matcher än man förlorade mot Brynäs. Samtidigt har Gävlelaget mönstrat gamla Luleåspelare som Elias Fälth, Lukas Kilström, David Rautio och Jonathan Granström, spelaren som är bara gjorde två säsonger här men ändå definierar allt som Luleå borde vara.
Brynäs har varit irriterande de senaste säsongerna. Irriterande bra.
Men det är naturligtvis inte allt. Luleåsupportrar som kan sin hockeyhistoria ryser fortfarande vid blotta åsynen av smurfar (Smurfer? Smurfs?) och ingen som levde i början av 90-talet kommer någonsin att glömma det förlorade SM-guldet 1993, de tre raka suddenvinsterna i semifinalen 1995.
Historien går faktiskt ännu längre tillbaka än så. Med visst fog skulle jag kunna påstå att Brynäs faktiskt gjort Luleå Hockey sämre sedan början av 60-talet. Anledningen? En man vid namn Anders Engström i Harads och hans vältränade öga för talang.
Engström hade lärt känna Thure Wickberg, som var Brynäs starke man under klubbens storhetstid i mitten av 1900-talet, på ett världsmästerskap i början av 60-talet. Han blev Brynäs Norrlandsöga, inofficiell chefsscout här uppe, och på hans rekommendationer värvade klubben både Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson och två bröder med efternamnet Salming. Det gjorde i sin tur att Brynäs blev Kirunas lag, vilket med all säkerhet skapat en tradition som försvagat Luleå Hockey och försvårat klubbens arbete för att bli hela länets lag. Jag tror inte på förbannelser, jag tror inte på spöken – men till sist börjar man ju fundera.
Ta Luleås förstakedja. Robin Kovacs, Niklas Olausson och Patrick Cehlin framstår som ett vidunder av fart och finess jämfört med Brynäs dito. Skogshuggarna, svedjebönderna, brukskarlarna Granström, Blomqvist och Bjurström är inget du hänger i granen kvällen innan julafton – men herra jumala, vad nyttiga de är i de här matcherna. Det finns inte en möjlighet att de skulle tillåta sitt lag att falla igenom som Luleå Hockey gjorde i början av matchen.
Det är en skam som faller tungt på det här lagbygget – från sportcheferna, via tränare Berglund, ända ner till valfri bänknötare.
Här och nu? Janne Sandström står nere på isen. Ståplatssupportrarna har radat upp sig, de kramar honom en efter en, de gråter och jag tror att Janne också gör det. Det är ett uppenbart avslut på en alldeles underbar karriär. Janne fick aldrig vinna något SM-guld – men han kan vara den störste segraren i det här laget ändå. Han vann allas hjärtan genom att vara som förr i tiden, genom att stanna kvar. Hans arv kommer alltid att vara den där historien om min kompis morfar, som efter en uppräkning av alla värvningar och förluster inför den nya säsongen, suckade tungt och skakade på huvudet innan han sa med darr på rösten:
”Varför kan inte alla bara vara som Janne Sandström?”
Luleå Hockeys framtid innehåller inte Janne Sandström – men den ser inte så dum ut ändå. Backbesättningen måste bli snabbare, spetsigare, mer ändamålsenlig och de ledande spelarna måste kompletteras med ännu mer fart och energi. Talang och kompetens finns – nu gäller det bara att träffa rätt med förlängningar, avsked och värvningar. Det här var som sagt en mellansäsong.
Nu börjar det viktiga.