Vi har pratat om världens bästa back, Jenni Hiirikoski. Vi har pratat om Europas bästa forward, Michelle Karvinen, vi har pratat om de kanadensiska OS-spelarna Wakefield och Mikkelson, om de svenska OS-spelarna Stenberg, Nordin och Fällman.
Vi har pratat om de som varit med, de som inte fick plats och de som skrämdes iväg.
Och hela tiden har vi glömt bort Maria Omberg – den överlägset bästa spelaren i den första SM-finalen.
Det var Luleå som hade pucken, men Linköping skapade sina chanser på spelvändningar och Luleås misstag. De chanserna dröp av majonnäs, så feta var de, men Omberg var där.
Överallt.
Hela tiden.
Hon var i sån hysterisk matchvinnarform att hennes plockhandske vid flera tillfällen såg ut att leva sitt eget liv – helt fristående och mycket snabbare än resten av Ombergs utrustning och kropp.
Hon var fantastisk. Hon ska inte behöva vara det.
Problemet med Luleås spel är det här: Spelarnas individuella nivå är så hög att man i 90 procent av matcherna inte behöver något grundspel att luta sig emot. Generellt är den här truppen så kompetent att den klarar av att vinna matcher på ren individuell skicklighet. Men det där är både en välsignelse och en förbannelse. För samtidigt som man oftast kan lita på att de här spelarna skapar chanser för att vinna matcher kommer det, en vacker dag, en motståndare som är lite för bra.
En motståndare som är lite för välskolad, lite för snabb och lite för smart för att låta sig luras.
Entré Linköping.
Madeleine Östling skickade fram två torpedbåtar för att slita sönder Luleås uppspel och lyckades så till den milda grad att svensk hockeys kvinnliga flaggskepp såg lika ordnat ut som en genomsnittlig påse nonstop. När Luleå/MSSK väl kom över mittlinjen möttes de av minst tre, oftast fyra motståndare, som inte hade några större problem att vinna puckar och kontra. När Luleås grundspel inte fungerar, när den individuella kompetensen inte tillåts avgöra, får det här laget problem.
De här spelarna har helt enkelt, får jag för mig, svårt att avgöra matcher på ren jävla vilja.
Jag kan inte tänka mig att det handlar om inställning, alla som sett lagets största stjärna Michelle Karvinen slita lungorna ur kroppen för att döda ett boxplay i grundseriens omgång 17 vet att den ingrediensen inte saknas – trots alla stora namn i laguppställningen. Det handlar snarare om en slags konstnärlig inriktning, det här är och ska vara ett spelande lag, men också – misstänker jag – om ovana.
Därför tror jag att sättet som matchen avgjordes på kan bli oerhört viktig inför framtiden.
Det handlade inte om ett läckert powerplaymål. Inte om en maffig individuell prestation. Inte om passningsspel, dragningar eller skott i krysset.
Det var ett fult, skitigt, vedervärdigt hockeymål – precis vad slutspelsdoktorn ordinerade.
Emma Nordin styrde in Ronja Savolainens skott med höften, halvt liggandes i luften utan någon aning om vad som hände, och fantastiska Florence Schelling såg ut som att hon blivit rånad på öppen gata. Nu kommer finalserien hem, till en dansande, gungande ishall under påsksolens ljus, och det finns ingen anledning att tro något annat än att Luleå/MSSK ska avgöra det här redan då.
De här spelarna har ju lärt sig något nytt.
Jag hoppas de använder det.