”Vad vore Luleå Hockey utan Kiruna?”, skrev en kompis från Kiruna – så klart – på twitter för ett tag sedan. Frågan var naturligtvis retorisk, men jag blev ändå nyfiken på svaret och satte mig att räkna samtliga Luleåspelare i samtliga trupper sedan avancemanget till elitserien 1984. Jag ville helt enkelt veta vilken region eller stad, vilka län eller länder som format Luleå Hockey under årens lopp.
Sammanräkningen har gått till enligt följande: Sverige och resten av världen har, ytterst godtyckligt, delats in i diverse regioner, ibland – men inte nödvändigtvis – överensstämmande med riktiga gränser. Även spelarna har delats in i tre godtyckliga kategorier: Stjärnor, bärande spelare och komplement. Tycker ni att någon spelare har hamnat i fel kategori? Ta upp det med myndigheten för bestraffning av självgoda krönikörer.
Varje region har sedan tilldelats tio poäng per stjärna som den producerat åt Luleå Hockey, fem poäng per bärande spelare samt en poäng per komplement. Samtliga lockout-spelare har tilldelats rollen som komplement, trots att de naturligtvis varit stjärnor, eftersom deras påverkan trots allt varit marginell över tid.
I graferna längst ner på uppslaget hittar ni en annan sammanställning: Spelare i truppen år för år. Där kan ni se hur klubben värvat, ur ett rent geografiskt perspektiv, under varje säsong sedan avancemanget till dåvarande elitserien. Graferna är begränsade till åtta regioner av strikt estetiska skäl.
Så: Vad går att utläsa? Inga konstigheter. Finlands sak är Luleås.
Genom årens lopp har vårt östra broderland levererat flest Luleåspelare av samliga länder och regioner, Luleå kommun undantaget. Det är ju ingen överraskning, Luleå har värvat finskt sedan länge, däremot syns en tydlig trend: Färre finländare kommer hit. Istället har nordamerikaner gjort entré på bred front.
För att ta reda på varför ringde jag general manager Stefan ”Skuggan” Nilsson, som själv spelat med några av de största utländska stjärnor som snört på sig ett par skridskor i den här stan.
– Anledningen till att vi värvat finskt är nog till viss del tradition. Veli-Matti Ruisma kom hit – och gjorde succé. Samma sak med Juha Tuohimaa. Sen rullade det på, det fungerade och då fanns det väl ingen anledning att ändra strategi, säger Nilsson.
Går det mode i vilka nationaliteter SHL-klubbarna värvar, eller finns det andra anledningar till att Luleå haft färre finska spelare på sistone?– Jag vill inte kalla det mode, däremot försöker man se vad som passar bäst till svenska hockeyligan. Spelet i finska Liiga har förändrats, det spelas en hockey som är ganska långt ifrån vår.
På vilket sätt?– Det är väldigt försvarsinriktat, lite stillastående i mittzon, strikt styrspel. Då kan det vara svårt att få in en sån spelare, att veta hur det kommer fungera. Junttila är det senaste exemplet, han hade svårt att komma in hos oss men leder poängligan i Finland nu. Det är inte helt enkelt.
I framtiden, då? Den uttalade målsättningen är att det norrbottniska inslaget i truppen ska bli starkare och det låter ju sunt. Men det finns en del att göra. Den mest lokalproducerade säsongen hittills, 2003/2004, hade laget 24 spelare med norrbottniska rötter.
I år är det inte ens hälften och för blott andra säsongen någonsin är inte den godtyckligt utnämnda etniska grupperingen ”norrbottningar” dominerande i truppen.
Luleå Hockey har ett hårt jobb framför sig.