Ni vet vad som hänt. Jan Sandström, som spelat 15 raka säsonger i Luleå Hockey, har ännu inte förlängt med föreningen i sitt hjärta.
Vad detta beror på vet ingen utom de direkt inblandade. Sandström själv har tackat nej till alla våra intervjuförfrågningar och Luleå Hockeys företrädare erkänner bara knappt att de jobbar åt föreningen.
De har konsekvent vägrat att diskutera Janne Sandströms framtid med mig och mina kolleger. Det har varit locket på, mer hermetiskt än någonsin tidigare, därför att "i pågående öppna diskussioner är det skadligt för Luleå Hockey och de enskilda om det blir en allmän diskussion och debatt om situationen", enligt vd Stefan Enbom.
Om det här är föreningens strategi för att undvika diskussion är jag ytterst tveksam till de styrandes kompetens. Det bästa sättet att skapa just diskussion, tveksamhet, osäkerhet och rykten är nämligen – att vara tyst.
De senaste dagarna har jag skrivit flera kritiska blogginlägg i ämnet Sandström. Det är som det är, föreningen är van vid att jag har avvikande åsikter, men sedan blåste det upp till en veritabel skitstorm vars like jag nog aldrig skådat.
En frustande och frustrerad supporterarmé har gjort sina röster hörda på internetforum och sociala medier. De får stöd av såväl gamla Luleåspelare (Linus Klasen, Jonathan Hedström, Elias Fälth och Linus Omark) som före detta domare (Thomas "Kuben" Andersson). Folk har helt enkelt tröttnat på att se en trotjänare, en veteran från drygt 800 matcher i Luleåtröjan, fortfarande stå utanför laget utan bättre förklaring än att "det är skadligt för föreningen med diskussion":
En ishockeyklubb av Luleå Hockeys magnitud är inget som kan eller ska skötas via kommitté, därtill är tempot för högt och besluten för svåra.
Men Luleå Hockey är inte heller ett börsnoterat företag, där allt per definition måste hållas innanför stängda dörrar.
Hade det funnits en rak och tydligt kommunicerad strategi, en linje som både ledning och supportrar kunde luta sig mot i kniviga fall som det här, hade cirkusen inte ens varit nära att komma till stan.
Nu verkar den enda tydliga linjen i Luleå Hockeys strategiarbete – den går hela vägen från Martin Chabada och Karl Fabricius, via Elias Fälth och Per Ledin, till Janne Sandström – vara att tiga ihjäl oönskade spelare tills de försvinner självmant.
Det är inte första gången det här händer – det är inte ens den femte.
Varför ska det behöva göras så förbannat svårt?
Varför kan det inte, bara en enda gång, vara enkelt?
Varför händer det här så ofta i Luleå Hockey?
I min värld är Janne Sandström det bästa tillgängliga komplementet till den toppback som ska värvas, jag ser naturligtvis att veteranen blivit lite långsammare men vet också att han är billig i drift och tycker definitivt att han är tillräckligt bra fortfarande. Om det, under säsongen, skulle visa sig att åldern tagit ut sin rätt så till den milda grad att han inte hänger med – eller att det finns juniorer som är ännu bättre – kommer Sandström inte att gnälla eller grimasera över bänkningar.
Tycker Luleå Hockey annorlunda?
Okej – men stå för det då.
Tycker ni inte att Sandström håller för en säsong till, säg det då. Säg det klart och tydligt, förklara varför, stå upp för era åsikter och fixa sedan rejäl hyllning åt en av klubbens största genom tiderna. Sluta håll era egna supportrar och storspelare på halvljummet halster.
Janne Sandström är en hjälte.
Han är värd ett betydligt bättre slut än det här.