Jimmy har få minnen från sjukhuset, men några saker har etsat sig fast.
Jimmys moped, en gammal och trimmad Yamaha DT50, står i hans kompis pappas garage. De har försökt att laga den i över två månader, men trots att de är duktiga på att skruva får de inte i gång motorn.
Sommaren håller på att förvandlas till höst och den här dagen bestämmer sig 15-årige Jimmy för att rulla hem mopeden till sin farmor. När han gör det testar han för skojs skull att kicka i gång den och på andra försöket hörs plötsligt ett brummande ljud och mopeden startar.
Några timmar senare sker den fasansfulla olyckan på Edeforsvägen nedanför kyrkan i Harads.
– Jag körde ifrån mina kompisar i byn och upp till gamla dagiset vid kyrkan. Där fanns det en grusparkering och jag gjorde några ringar och ser att mina kompisar är på väg nedför Bodträskforsbacken. Då kom tävlingsinstinkten fram i mig och jag skulle hinna i kapp dem. Jag kör ner och tittar mig inte för. Då kommer bilen och klipper mig från sidan, säger Jimmy.
Mopeden landar 30 meter bort och Jimmy flyger fem meter. Han har ingen hjälm på sig.
– Jag for med huvudet i rutan, rullade över taket och ner i diket. Det sista jag kommer ihåg är att jag spottar ut mina tänder. Hade jag inte varit så vältränad som jag var då hade jag gått av på mitten.
En ambulanshelikopter är i närheten och kommer snabbt till olycksplatsen.
– Mamma och pappa ringer till helikoptern och ambulanspersonalen säger: "Det är inte bra, men han lever", sedan bryts kontakten, säger Jimmy och fortsätter:
– Jag var helt trasig, men jag tror det var värre för dem.
Olyckan lamslår Boden och på Jimmys skola får eleverna krishjälp. För vännerna Stefan och Freddan som var med är det en jobbig tid.
Kommer Jimmy att överleva?
På sjukhuset gör vårdpersonalen allt att rädda honom.
– Alla inre organ läckte och de pumpade i mig saker. De stirrade sig blinda på foten för den var som trasigast.
Foten är illa däran, men det är något mer som inte stämmer.
– Mina värden blir sämre och det visar sig att min ena lunga har säckat ihop, säger Jimmy.
Samtidigt försöker de rädda hans fot.
– Jag flögs ner till Karolinska för att sättas i en tryckkammare för att få i gång cirkulationen.
Jimmy Lindqvist
Tryckkammaren ska hjälpa den sargade foten att läka, men för Jimmy blir det traumatiskt.
– Vissa klarar inte av det djupaste tryckläget och det gjorde inte jag. Jag fick epilepsianfall i omedvetet tillstånd och när jag sedan gjorde det i vaket läge blir det hemskt. Innan jag åker in får jag välja en film jag ska se på under tiden och tar Pearl Harbor. Jag ligger där i röret och tittar när jag plötsligt känner att det börjar rycka i ansiktet och blinka när jag inte vill.
Det är helg och läkaren som jobbar har missat att Jimmy inte klarar av det djupaste tryckläget.
– Jag knackar på rutan och säger att något är galet och att jag vill komma ut, men de säger att det bara är en kvart kvar och att jag ska kriga på. Jag känner att det börjar dra ännu mer i ansiktet och får panik. Det kan inte bara slita ut mig och det tar en stund. Fy fan vad obehagligt det var.
I dagboken från intensiven har vårdpersonalen och Jimmys föräldrar skrivit. Den här bilden finns också inklistrad.
Prövningarna fortsätter för Jimmy. Under en operation slutar han att andas och läget blir kritiskt.
– Jag sattes i respirator i två veckor för att jag höll på att kola av.
Med tiden återhämtar han sig, men foten går inte att rädda då han drabbas av kallbrand. Dagen Jimmy får beskedet beskriver han som "domedagen".
Han får två val. Amputera från knät och nedåt, vilket skulle underlätta för framtida proteser, eller ta bort framfoten med hälen kvar.
Han väljer de senare alternativet och får en mörk framtidsbild uppmålad för sig. Jimmy, som var en lovande hockeyspelare, kunde inte tro att det var sant.
– Det var tungt att få beskedet att jag aldrig mer skulle kunna hålla på med idrott. Att gå själv på toaletten var max, säger Jimmy.
En hudtransplantation från låret gjorde det möjligt att få till stumpen. I början hade Jimmy stora problem med fantomsmärta.
Nio veckor efter olyckan skrivs han ut från sjukhuset. Första tiden sitter han i rullstol.
– Det var riktigt tufft i början. Jag gick på smärtstillande och balansen var svår. Min storebror Robin spelade i Luleå Hockey då så jag fick sitta på handikapplatserna med rullstolen. Det kämpigaste var att folk tittade.
Månaderna går och han börjar föreläsa om vad han varit med om som en del i sin gymnasieutbildning.
– Jag förespråkar inte att man inte ska köra moped, men däremot att man ska vara mer uppmärksam för man är inte riktigt mogen i trafiken när man är 15 år.
Hans resa mot att spela ishockey igen tar fart ju mer orken kommer tillbaka.
– Jag ville visa allt och alla att det faktiskt gick och fyra månader efter olyckstillfället var jag på is första gången. Jag tryckte ner foten i min gamla skridsko, tejpade runt och åkte vid sargen. Det var inte mer än så och gjorde ganska ont, men då hade jag ändå bevisat att det gick.
En protesverkstad i Boden tar fram en specialtillverkad skridsko åt honom och målet att spela hockey igen blir mer och mer verkligt.
– Det är en vanlig skridsko som de har byggt om, men det tog ett tag att hitta rätt och som fungerade. Jag saknar frånskjutet då jag inte har någon framfot att trycka till med själv men vi hittade en ganska bra lösning till sist, säger han och fortsätter:
– Jag var och träffade Foppas fotspecialist också, men han skulle ha 50 000 för att göra en skridskoprotes åt mig. Han kunde inte göra något bättre än det jag redan hade så jag tackade nej.
Mot alla odds började Jimmy spelade ishockey igen. Så här ser den specialtillverkade skridskon ut.
Några dagar innan olyckan fick Jimmy ett efterlängtat samtal från Luleå Hockey. Storebror Robin Lindqvist spelade redan i klubbens J20-lag och tillhörde den lovande generationen med Linus Omark och Johan Harju i spetsen.
– Jag pratade med Roger Rönnberg som var tränare i J20 på den tiden och tanken var att jag skulle testa träna med dem, men några dagar före small det. Man kan spekulera i hur långt jag hade kommit och jag har ingen aning, men jag var duktig som junior, säger han och fortsätter:
– Jag har spekulerat och det har gjort ont när jag gjort det, men på något sätt bevisade jag att jag kom så långt jag tyckte att jag klarade av. Jag kom tillbaka och spelade med mina lagkamrater igen och sedan fortsatte jag i J18, J20 och i division 2.
Ja, mot alla odds gjorde Jimmy comeback ett år efter olyckan. Han gick ut hockeygymnasiet i Boden och spelade i drygt fem år.
– Det får man kanske ge sig en klapp på axeln för, att jag faktiskt gjorde det. Jag brinner för hockey fortfarande och ser på det dagligen. Jag ser varje match som Boden Hockey spelar.
Jimmy Lindqvist.
I dag är Jimmy 33 år och tvåbarnspappa. Familjen betyder mycket, både den han växt upp i och den han skapat tillsammans med Annie. De är förevigade på hans armar.
– Vi som familj är supernära varandra. Bättre stöd hade jag inte kunnat ha. Det har nog varit jobbigare för dem som sett mig plågats så mycket. Jag hade inte velat stå vid sidan om. Min kära mamma Ann-Louise var med mig hela tiden och flyttade nästan till Karolinska. Hon ska ha den största elogen för hon var helt fantastisk under den här tiden i mitt liv.
Jimmy gjorde en tatuering efter olyckan med budskapet "Varje dag är en ny möjlighet".
På den vänstra armen finns en annan tatuering. Datumet för då olyckan inträffade och de latinska orden Quisque dies nova occasio est.
– Varje dag är en ny möjlighet, betyder det. Om man ska se något ljus i det här så tror jag att jag har blivit mer ödmjuk av själva olyckan. Det låter klyschigt att säga att det gjort mig till en bättre människa, men jag tror faktiskt det är så, säger han och fortsätter:
– Ryggsäcken har varit stor och under vissa tillfällen i livet har det blommat upp och det har varit jobbigt, men jag är också ganska stolt över vad jag lyckades göra. Att jag tog mig tillbaka.
Jimmy hemma i huset i Boden.
Men en sak ångrar han.
– Jag fick frågan om jag ville vara med i Paralympics, men jag såg mig själv inte som handikappad. Det var känsligt för mig då, så jag sa direkt nej vilket jag kan ångra i dag. När jag var yngre var det kämpigt att folk tittade, men nu bryr jag mig inte och skämtar om det. Jag brukar säga att jag ställt ett tjuvben i hallen, säger han, skrattar och fortsätter:
– Jag hade tur som överlevde och har trots allt fått göra nästan allt det jag vill.
