Det är aprilväder. Kranen i Södra hamn svajar nästan och Luleå Hockeys assisterande lagkapten Johanna Fällman krigar sig fram, hon får hålla kepsen på plats i vinden och solglasögonen har närmast akademisk betydelse.
– Jaja, det är ju ovanligt att det blåser här... Kolla kranen! Vad fin den är, ändå.
Fällman har kransilhuetten intatuerad på ena armen, en programförklaring, en påminnelse om vad hon känner för sin hemstad.
Det var här hon skulle ta sitt andra raka SM-guld i våras – men HV 71 ville annorlunda. Säsongen slutade redan i semifinal, men det tidiga uttåget ledde i alla fall till något positivt.
– Jag har nog aldrig varit så sugen på att fortsätta spela, på att åka till VM. Man brukar vara så less när slutspelet är över att det är svårt att ladda om, jag hade inga problem med det nu, säger Fällman.
Damkronorna gjorde ett godkänt VM-resultat sett till förväntningarna, varken mer eller mindre. Förhoppningarna om en bättre placering fanns där, men efter en inledande förlust mot Tyskland handlade det om att rädda ansiktet..
– Det var direkt vidrigt, i vår grupp går det ju bara att misslyckas egentligen. Vi vänder i alla fall på det lite, tar oss till kvartsfinal mot Finland. Men att spela mot dem just nu är ju lite som att springa uppför sandbackarna på Niporna: Man gör sitt bästa – men det händer fan ingenting, säger Fällman.
Så pass?– Ja, det är ju inte så att vi inte kan slå dem, en solig dag med vinden i ryggen. Men just nu är de bättre än oss.
En stor anledning till att Sverige faktiskt klarade av att vända på steken var en överraskande hög målproduktion från ett av lagets defensiva ankare. När laget var tvunget att vinna fixade Johanna Fällman segern mot Tjeckien med sina två mål. Hon gjorde dessutom två mål mot Ryssland i matchen om femte plats, men till ingen nytta eftersom Ryssland till slut vann på straffar.
– Egentligen skiter jag väl i om vi kommer femma eller sexa, det är ju ett misslyckande oavsett. Men jag hatar att förlora, jag gör mitt bästa ändå bara för att jag blir så förbannad. ”Nu får det fan räcka”, typ, säger Fällman.
Hennes fyra mål var bäst i det svenska VM-laget, vilket är en smula överraskande för en spelare som faktiskt inte gjort ett enda landslagsmål på sex säsonger i Damkronorna.
– Ja, det var himla intressant, hur det blev. Vad fan hände där?
Ja?– Jag kände ett jävla ansvar. Att jag gör mål är bara sånt som råkar bli, men jag spelade bra också.
Det var ju inga slumpmål du gjorde.– Nä, visst. Jag kanske inte tagit de initiativen tidigare, jag har en lite mer offensiv roll i landslaget. Här hemma har vi så jäkla mycket offensiv kompetens.
Saknar du att inte få utlopp för din offensiv i klubblaget?– Äh, det är klart att jag får göra det, men det finns annat jag är bättre på. Det har ju aldrig varit min grej, att göra mål.
Samma mönster går igen i klubblagen. Fällman hade en säsong, sin näst sista i Modo, då hon gjorde sju mål. Men sedan dess har hon bara gjort fem mål på sina senaste fem säsonger.
Den här säsongen gjorde hon nio – bland annat ett hattrick mot Leksand.
– Det kanske har blivit min grej nu. Jag får säga åt Glader att jag ska sköta powerplay, hahaha.
Varför kommer det här nu?– Jag tror det handlar om mognad. Både personlighetsmässigt och spelmässigt – att våga. Jag var så himla ängslig och rädd att misslyckas förr.
På vilket sätt?– Jag kunde skapa mardrömsscenarier i huvudet, om jag hade gjort en bra förstaperiod så ville jag nästan inte spela andra därför att då kunde det ju bara gå sämre. Det låter ju helt sjukt, jag hade nästan ångest i pausen. Klart det blir krampaktigt då.
Nu för tiden, då?– Jag skiter i det. Faktiskt. Jag har en mycket mer avslappnad inställning till mitt idrottande nu.
När förändrades det?– Det var nog när jag flyttade till USA. Här hemma var det sån himla hets med träning, det skulle göras så mycket, vi var ett gäng i Modo som slogs om samma platser i både landslag och klubblag som hetsade varandra rätt hårt. Det var inte sjukligt – men inte långt ifrån.
Var det inte samma sak i Nordamerika?– Inte ens nära. Där tyckte de ju att jag var dum i huvvet om jag for ut och sprang. De var nästan lata – på sidan av isen. Men jävlar vad de körde när de väl spelade hockey. Det blev en ögonöppnare.
Det var det sportsliga – den personliga mognaden då?– Jammen, jag flyttade till USA, jag skadade mig, jag hann fundera rätt mycket och insåg att det kan inte bara vara hundra procent hockey. I alla fall inte för mig. Jag måste ha plats för annat i mitt liv också. Familj, vänner, gitarren, avslappning – det måste finnas plats för alla tårtbitar. Det måste finnas balans.