Idag kan Arttu Ilomäki titulera sig som världsmästare och finsk mästare men att han skulle nå de höjderna var det ingen som trodde i karriärens begynnelse. Han fick istället höra att han inte ens skulle platsa i ett lag i den finska högstaligan.
Trots att Ilomäki spelade i ett av de bättre lagen i den högsta juniorserien i Finland var det först när han blev a-junior som utvecklingen började ta ordentlig fart.
– Jag var inte en av de bästa spelarna i laget under juniortiden och spelade oftast i andra eller tredjelinan. Men när jag tog klivet upp i a-juniorerna utvecklades jag mycket och fick spela i förstalinan. Däremot var jag aldrig så bra att jag blev uttagen till något juniorlandslag. Anledningen till att jag som junior lyckades spela till mig ett a-lagskontrakt berodde främst på att seniorlaget (Tappara) gick så dåligt, säger Arttu Ilomäki.
Därför var det heller inte många som förväntade sig att han skulle bli den spelare han är idag, eller ens skulle ta en ordinarie plats i Tappars seniorlag. Något som fick honom att jobba ännu hårdare än tidigare och som än idag är en motivationsfaktor.
– När jag kom upp och spelade i a-laget sades det att jag var för svag och långsam för att spela där. Då bestämde jag mig för att säga ”fuck off” till de som inte trodde på mig och bevisa att de hade fel. Jag ville göra det genom att ta en plats och göra det bra, vilket jag tycker att jag gjorde. Men det var inte lätt utan jag var tvungen att jobba stenhårt på egen hand, det var nyckeln till framgång.
– Under hela min karriär har jag kört något extra träningspass på egen hand när jag kommit hem efter träningen. Jag har alltid tagit alla möjligheter jag fått att jobba extra hårt och jag skulle vilja säga att det är anledningen till att jag tagit mig dit jag är idag.
Det var under den rutinerade huvudtränaren Pekka Virta som Ilomäki verkligen blomstrade som spelare. Först tog han den numera 28-årige finländaren på lån till KalPa tidigt i karriären och nu senast till Lukko Rauma där han spelat de två senaste säsongerna.
– Jag tog inte vara på de möjligheter jag fick innan det och det bästa som kunde hända min karriär var när jag fick komma och spela i KaiPa. Vi hade en bra tränare där (Virta) som pushade mig framåt. Om jag gjorde något på fel sätt så kunde han skrika på mig eller komma till mig och säga att jag spelade jävligt dåligt. Det gjorde mig ofta arg för stunden men det var också något som drev mig framåt.
– Det kanske låter konstigt men jag föredrar tränare som är brutalt ärliga och som kan berätta för mig vad jag måste förbättra så jag kan göra vad jag kan för att korrigera det. När jag kom tillbaka till Tappara två säsonger senare var jag en betydligt bättre spelare.
Den senaste säsongen var Ilomäkis poängstarkaste hittills. Han gjorde 45 poäng på 60 matcher i grundserien och sedan sex poäng på sju matcher i slutspelet.
Något som sedan ledde fram till hans första landslagsuttagning i karriären som slutligen gav en plats i VM-truppen, där han var en del av det Finland som gick hela vägen och vann VM-guld.
En stor skräll eftersom de flesta finska stjärnorna valt att tacka nej till att spela turneringen.
– Ingen hade förväntat sig något från oss. Finsk media tryckte ned oss direkt och slog fast att vi var det ”sämsta landslaget som Finland någonsin ställt upp med”. Vi skrattade när vi fick höra det och det blev en form av motivation för oss. Vi visste att vi inte var så dåliga som vi blev utmålade till att vara. Och när vi vann den första matchen mot Kanada så rullade det bara på. Vi litade på varandra och alla spelare var redo att offra allt för laget, så när vi fick vinna guld var det overkligt.
– När jag varit med laget i fyra veckor kändes de verkligen som mina lagkamrater. Vi fick verkligen spela ihop oss som ett lag och efter åtta veckor hade vi vunnit guld. Framgångarna i landslaget har gjort mig till en bättre spelare. Och en stor del i framgången var att ingen spelare ansågs sig vara större än laget och vi jobbade hårt tillsammans. Det blev en fantastiskt fin avslutning på säsongen och jag njöt av hela upplevelsen.
Var det samma som i klubblaget, att det fanns de som tvivlade på att du skulle lyckas i landslaget?– Exakt så var det. När jag blev uttagen till landslaget fick jag ännu en gång höra att jag aldrig skulle platsa där utan vara kvar på landslagsnivå. Och jag måste erkänna att jag var lite rädd inför den första landskampen, just för att jag inte visste om jag skulle hålla på den nivån. Men till slut tänkte jag bara ”fuck it”, jag kommer spela mitt eget spel och bevisa för mig själv och alla andra att jag kan spela den nivån.
– Men efter första matchen insåg jag att visst, det kanske går lite snabbare än vad man är van vid. Men att det i slutändan ”bara” är hockey som ska spelas.
Till den här säsongen väntar en ny utmaning då centerforwarden ska göra sin första säsong i SHL och Luleå Hockey. Nu har tvivel bytts ut mot förväntningar då Ilomäki förväntas vara en av de ledande spelarna i laget.
Framgångarna med landslaget har inte gjort att han tappat ödmjukheten, tvärtom om. De har fått honom att inse vad ett lag kan åstadkomma om alla drar åt samma håll.
– För mig är det viktigaste att man spelar och jobbar som ett lag, det har alltid varit min inställning. Du vinner inget på att komma in och tro att du är någon ”stjärnspelare” för att du uträttat något tidigare, det är bara ”bullshit”. Jag kommer in med inställningen att jag ska göra allt jag kan för att hjälpa laget till framgång, precis som alla andra spelare i det här laget.
Det är ingen tvekan om att siktet inställt på att försöka vinna en titel med Luleå.
– Jag vill vinna guld, det är därför jag är här och jag anser att vi har en bra chans att göra det. Jag är självklart medveten om att det är en lång resa dit men jag tycker att vi har ett riktigt bra lag. Vi kommer bli bättre ju längre säsongen går och så länge vi jobbar tillsammans och får till spelet så kan vi gå hela vägen. Det är jag övertygad om.