Den efterlängtade SHL-debuten med Luleå Hockey. Ett lag han fortfarande följer med stort intresse.
Kim Lilja var spelaren som rusade hela vägen genom Luleå Hockeys verksamhet. Från kommunserien till A-lagsdebut. Forwarden hölls under flera år som en av föreningens största talanger. Bland annat slog han rekord som den yngsta målskytten någonsin i en J20-match – blott 14 år gammal. Men bara några år senare valde han att lägga skridskorna på hyllan.
När vi talas vid har han precis kommit tillbaka från semestern, till jobbet på ett gym i Stockholm som personlig tränare inom crossfit. Men vi återkommer till hans liv efter hockeyn.
Det var när han inte erbjöds något A-lagskontrakt med Luleå som flyttlasset gick till division 1-laget Mörrum. En klubb som också blev karriärens sista.
– Jag var inte arg när jag spelade längre. Då blev jag sämre (skratt). Sen märkte jag att jag gillade mer att träna i gymmet än på isen. Det var inte lika kul att dyka upp på hallen. Det enda som var kul var att spela matcher. När inte ens det var kul längre, då började tankarna komma att lägga av. Eller testa lägga av åtminstone, se om jag började klättra på väggarna, säger Kim Lilja som hunnit fylla 30 i år.
Som tidigt utvecklad hade han ett stort fysiskt övertag på sina jämnåriga. Något som han blev duktig på att utnyttja och därför var det inte många backar som kunde sätta stopp när han tog fart.
– Utan att låta för självgod, så var det väl så. När jag var 15 så var jag typ 185 och vägde 90 kilo. När jag spelade i U15-laget var det pojkar man mötte. Det blev något helt annat i J20. Men jag tror att det gick lite snabbt. Hade jag fått göra om det, så hade jag nog stannat med de som var jämnåriga lite längre.
– Jag var snabb, duktig framför mål och sköt hårt. Lite måltjuv typ. Jag tror att det hade varit bra att få utveckla klubbteknik, speluppfattning och inte bara chippa sarg ut och gå när man är 15.
Att flyttas uppåt i juniorlagen som ung spelare innebar inte bara flera sportsliga steg.
– När man går upp i J20 och är 14 år, så är det ganska tufft. Man har nästan ingenting gemensamt med någon förutom hockeyn. Jag spelade pokémonkort med mina kompisar och de var förlovade, hade egna lägenheter och körde bil. Man blev lite lillebror typ. Det var rätt hårt och man blev uppfostrad rätt hårt, säger han och funderar en stund.
– Nu när jag faktiskt tänker på det så är det ganska sjukt. Att man ändå på något sätt kunde hålla sin mark där. Det var ett tag när jag spelade i U15, U16, J18 och J20 under samma period. Med två träningar samma kväll med två olika lag. Det blev väldigt mycket.
Karriären pekade spikrakt uppåt. Han blev lagkapten i J20 och fick göra sin SHL-debut mot Frölunda.
– När jag skulle bli senior på riktigt hade jag fått hintar om att det skulle bli talangkontrakt och att jag skulle få bli kvar. Då ville de ha kvar mig ett år som överårig i J20. Men då hade jag redan gjort typ fem säsonger där och kände mig ganska klar där. Där tror jag det sista dog, man hade vittring på det, men så blev det ändå nej. Då slocknade det litegrann.
Pappa Tomas har gjort sex säsonger och 229 matcher i Luleå Hockey mellan 1989 och 1995. Men någon press hemifrån att också bli hockeyspelare har aldrig funnits.
– Snarare tvärtom. Pappa har alltid varit jävligt tydlig med att man ska göra det man tycker om. Är inte hockeyn det, så ska du hålla på med något annat, typ musiken. Han är alltid där när vi spelar live i Luleå och vill lyssna på det senaste materialet. Ger sina tankar och åsikter. Både mamma och pappa har alltid varit stöttande där.
Fanns det förväntningar utifrån på att du också skulle spela hockey?
– Absolut, det var många som hajpade upp mig, när jag var som bäst och mest på hugget. Men jag är ganska orädd och obrydd av mig. Jag tog inte till mig så mycket av det. Om jag visste att jag gjort mitt bästa och någon tyckte att jag inte bidrog med någon poäng, så kunde jag i princip be dem dra åt helvete.
Beslutet att karriären var helt över tog han under våren i Mörrum.
– Jag trivdes inte jättebra där och ville flytta hem. Min agent ringde runt till Boden och Piteå. Men de hade andra och jag stod utan lag. Tränade lite crossfit och väntade på att telefonen skulle ringa. Sen när den inte gjorde det, så började jag annat och mer med musiken.
– I slutet av säsongen ringde Piteå och behövde en forward till de sista matcherna. Men då kände jag lite, dög jag inte då så kan ni ju försöka hitta någon annan nu. Då tänkte jag att nu skiter jag i det här, nu får det vara nog. Men det var en jävligt kul tid.
2019 tog han sig till en sjätteplats i Idol.
Just musikkarriären tog fart efter Idol för fem år sedan. När Kim Lilja slutade sexa i musikprogrammet och bildade bandet Grey Soul Pennies (engelsk översättning av Gråsjälören). Snart ska även Luleåbandet tillbaka ut på scenerna.
– Vi kör på, även om vi inte har varit lika aktiva live. Vi har fokuserat mer på att få bra låtar att kunna släppa. Sedan eventuellt ta oss ut och spela igen nästa festivalsommar med nytt material. Det känns lite harvigt att åka ut och spela samma låtar om och om igen. Spelar vi Luleå så blir det lite 'vafan det här har vi ju redan hört'.
Det finns också tankar på att släppa någon låt som soloartist också.
– Jag skriver en del eget. Jag har någon vision om att jag kommer släppa det. Det har varit mycket med bandet nu. Jag har lagt ut lite på sociala medier. Klä dem i en lite välputsad kostym och sedan kanske släppa lite eget.
Nu sjunger han i bandet Grey soul pennies.
Den här sommaren blev också Liljas första semester som pappa. I november förra året blev Kim och sambon Josefine föräldrar för första gången.
– Pappalivet är fantastiskt. Även om man får sova ganska lite vissa nätter, så är det helt klart det bästa som har hänt mig. Det ger så mycket mer än vad det tar. Jag tycker vissa överdriver hur jobbigt det är. Visst är det jobbigt ibland, men sjukt kul också.
– Det är en sjuk känsla att titta på en människa som liknar en själv och den man älskar.
Kim och Josefine blev föräldrar till sonen Jack förra hösten.
Men bara för att hockeykarriären är över har inte kärleken till Luleå Hockey falnat. Snarare tvärtom. När det kommer på tal hur han följer föreningen i dag så blir han direkt engagerad i diskussionen om kommande säsongs trupp.
– Luleå Hockey är det enda jag följer. Direkt säsongen tar slut för Luleå kan jag lika väl skita i att kolla på hockey. Då ids jag inte mer. De ser ut att få ett jävligt bra lag i år och det ska bli otroligt intressant att se.
– Jag har faktiskt spelat både med och mot Mathias Bromé. Bromé var en liten diva när han spelade med oss, men en otroligt skicklig spelare. Han var ju en sväng i Luleås juniorer. Fått ett uppsving i Örebro och kan han anpassa sig till Luleås spel, då kan han och hela laget bli jävligt giftiga. Det ska bli sjukt kul att se.
Under det kommande året så har paret också planer på att lämna Sundbyberg och flytta hem till Luleå igen. Då kommer också den tidigare stortalangen synas mer frekvent på Coop Norrbotten Arenas läktare.
– Vi är på väg uppåt och håller på att söka hus. Jag saknar nog norr mer än vad hon gör. Men hon ser nog också fördelarna med att flytta hem. Då blir det en del matcher på plats både på herrarna och damerna.