Jenni Hirikoskii är intresserad av klassisk styrkelyft som innefattar knäböj, bänkpress och marklyft.
– Välkommen till mitt vardagsrum, säger Jenni Hiirikoski och öppnar dörren till gymmet i Coop Norrbotten Arena.
Vid den här tiden på året kör 36-åringen oftast tre pass om dagen, ett på is och två fyspass.
– Mina föräldrar säger att jag inte har suttit still sedan jag lärde mig att gå (skratt). Det är inte bara mitt jobb, det är en livsstil och jag gillar det, säger Jenni Hiirikoski som är ansvarig för lagets fysträning.
Hur många timmar i veckan tränar du?
– Jag snittar 27-29 timmar träning per vecka under ett år. Jag har en plan för varje vecka vad jag gör.
Ja, Jenni Hiirikoskis fysik stickar ut.
Ingenting lämnas åt slumpen och hon älskar att testa sina gränser.
För att förstå hennes resa mot världstoppen börjar vi i Lempäälä utanför Tammerfors där hon växte upp. Hiirikoski höll på med fotboll, ishockey och friidrott tills hon var 17 år.
Hon var lovande som spjutkastare.
– Fysträningen kom snabbt in i bilden tack vare friidrotten. Jag har haft en personlig tränare sedan jag var 14 år och som fortsatte att jobba med mig när jag slutade med friidrotten och valde att satsa på hockeyn.
Det finns inte några andra atleter i släkten, men de har alltid levt ett aktivt liv, berättar Jenni Hiirikoski och lyfter fram sin mamma Sirpa och pappa Antti.
– Vi kommer från landet och jag är uppvuxen på min mormor och morfars bondgård, så vi vet vad hårt arbete innebär. Min pappa har alltid varit väldigt aktiv, åkt skidor, cyklat och sprungit, och min mamma, även nu när jag är 36 år, brukar följa med mig med cykeln när jag är ute och springer.
Som 16-åring spelade hon sitt första VM med det finska landslaget. Säsongen efter gjorde hon sitt andra världsmästerskap och därefter var siktet inställt på OS i Turin 2006.
Men då tog Jenni Hiirikoskis liv en stor vändning.
– Jag kraschade in i väggen.
Hon var då 18 år.
– Jag tränade för mycket och jobbade samtidigt heltid som målare. Jag har alltid velat pusha gränserna, men nu vet jag att en del gränser inte går att pusha.
I över tio månader tvingades hon vila.
– Jag mådde väldigt dåligt. Min pappa var inte säker på att jag någonsin skulle komma tillbaka, att det var över.
Hennes kropp var helt slut och psykiskt var det tufft.
Plötsligt var allt hon hade kämpat för borta och hon tvingades till ett liv hon inte var van vid.
– Det var en stor smäll för mig. Jag skulle på mitt första OS och jag kände mig besviken och trodde att alla andra också var det, men så var det ju inte, säger Jenni och fortsätter:
– När jag tittar tillbaka på det så var det kanske nödvändigt. Jag hade inte suttit här i dag om det inte vore för den erfarenheten.
Trodde du själv att du skulle ta dig tillbaka?
– Ja, men jag förstod att jag inte kunde hålla på som jag gjort tidigare. Jag kunde inte jobba heltid och satsa på hockeyn samtidigt.
Den tuffa erfarenheten har format Jenni Hiirikoski och hon bär med sig det som hände.
– Jag har lärt mig mycket av det. Att det finns ett liv utanför hockeyn som också är viktigt att ta hand om.
"Jag behöver träna för att min rygg ska hålla i hop", säger Jenni Hirikoskii som åkte på en tuff tackling när hon var yngre som tog illa.
Jenni Hiirikoski tog sig tillbaka och är i dag starkare än någonsin.
Och gränserna fortsätter hon att pusha, men med en annan förståelse.
Förra sommaren ville hon testa något som är lika utmanande som skidåkarnas lopp i Holmenkollen över 50 kilometer.
Det anses vara den tuffaste femmilsbanan med 2 000 höjdmeter och ingår i världscupen.
Hiirikoski ville utmana sig på samma sätt som landsmannen Iivo Niskanen och satte ihop ett eget monsterlopp.
– Jag ville testa på det i Måttsundsbacken. Jag har tidigare tränat där genom att gå med stavar under sommaren, så jag visst på ett ungefär hur många gånger jag behövde gå upp för att motsvara Holmenkollen, men jag visste inte exakt. Jag förstod att det verkligen skulle bli en utmaning för mig.
Det blev 22 vändor.
Hon gick upp och sprang ner.
– Det tog 3,5 timmar. Det var tufft, framför allt att hålla ett högt tempo hela tiden. Hjärtfrekvensen var väldigt hög hela vägen upp och även på vägen ner. Jag visste inte om jag skulle klara och det var därför jag ville testa det. Jag behöver sådana utmaningar i mitt liv.
Jenni Hirikoskii.
I 22 år har Jenni Hiirikoski haft en personlig tränare och nyligen bytte hon till tidigare styrkelyftaren Teemu Roininen som också är från Lempäälä.
Sedan fyra år tillbaka är hon själv ansvarig för fysträningen i Luleå Hockey/MSSK.
När nyförvärvet Jaycee Magwood anslöt till laget och gjorde sin första träningsdag med ispass och fysträning i skogen, sa hon till Jenni Hiirikoski:
"Nu förstår jag varför Luleå alltid vinner guld".
Vaknar du aldrig på morgonen och känner noll sug på att gå till gymmet?
– Nej, de dagarna är väldigt få. Jag förstår också att det här inte är ett så vanligt jobb. Jag uppskattar att jag kan göra det här. Jag är från den generation som har jobbat heltid vid sidan om och kunde bara drömma om en chans som den här. Nu kan jag leva min dröm och jag är tacksam för hur mitt liv blivit sedan jag kom hit till Luleå för sju år sedan.
Vad tar du benböj, marklyft och de andra testerna ni gör?
– Det håller jag för mig själv, men jag är stark nog, säger hon med ett leende.
Strax innan vi skiljs åt avslöjar hon dock sitt rekord i chins – 29 stycken.
Det är bättre än samtliga spelare i Luleå Hockeys herrlag.
Jenni Hirikoskii.