2 200 lät som en hel hall och det var uppenbart att det inte bara var supportrarna som längtat. Luleå sprudlade, jag kan inte kalla det något annat, och från min synvinkel ägde hemmalaget den här matchen från början till slut. Att den blev jämn ända in i tredje perioden berodde i grund och botten på att målvaktsmatchen var precis lika ojämn – fast åt andra hållet.
Men matchbilder är subjektivt. Det här är fakta: Linus Omark har en spelstil som får mig att dra efter andan när jag ser att han ska få pucken. Jag kniper ihop ögonen en smula, flyttar tyngdpunkten lite längre fram på pressläktarens stol. Jag märker att jag inte är ensam. Människor som sett Omark spela hockey ler, skakar på huvudet och det är långt ifrån osannolikt att den som snubblar över en hopknycklad laguppställning på parkeringen försöker klacka den med sig i steget på väg hem. Jag vill också påstå att sättet som Linus Omark spelar ishockey på säger något om hans personlighet. Det är min erfarenhet att Omark lika gärna kan komma körande i omklädningsrummet på en skurmaskin som fångas av kameran när han dansar sig varm inför match. Jag tänker mig att den domare som valde att ta utvisning på honom i säsongens första byte – en banalitet, Omarks klubba råkade i en forecheckingsituation nudda motståndarens handske – inte uppskattar den personligheten. Jag tänker mig att den domaren tillhör den turligt nog begränsade skara som går på trollerishow och skriker ”jag såg att han hade esset i skjortärmen”.
Vi normala, som tycker om att se ett fint trick, suckade. Men Omark har blivit 34 (voi HERRA så stor du har blivit pojk) och låter inte en simpel häcklare störa honom längre. I grund och botten gjorde han allting rätt, han vevade åt sig puckar i offensiv zon och var oftast första forward hem till egen. Han tog emot tacklingar, tjuvsmällar och gav sina lagkamrater läge efter läge. När han själv fick ett, fri från blå, försökte han göra det enkelt. Ingen som såg eller spelade matchen kan ha något att klaga på kring hans insats, undantaget utdelningen.
Den skötte någon annan.
En riktigt bra illusion är ju beroende av en undanledande manöver, något som får dig att se här och där medan illusionisten gör det han ska för att få dig att dra efter andan. Det kan mycket väl vara så att Linus Omark värvats för att vi ska ha något att titta på medan Konstantin Komarek gör poäng.
Jag överdriver, naturligtvis. Linus Omark är en kraft att räkna med, en i stora drag komplett ishockeyspelare som kommer att vara oerhört nyttig för klubben både framåt, bakåt och mittemellan. Men det kommer Konstantin Komarek också att vara – och det här var bland det mest helgjutna jag sett på den här sidan Pauli Järvinens åttapinnarsmatch mot Modo.
Han har hamnat lite (fullständigt) i skuggan av sin fem år äldre lagkamrat, men i grund och botten är Komarek lika mycket hemvändare som Omark. Han är sannolikt världens nu ende levande österrikare som pratar nederlulebondska, han är uppvuxen på halstrad strömming och i hans ådror flyter vatten från magasinet vid Porsi kraftstation. Han var överallt för sina lagkamrater, han var ingenstans när motståndarna försökte få tag i honom och när matchen var över hade han gjort två mål själv och spelat fram sina kedjekamrater till ett vardera. Som jag ser det har Luleås herrar en fantastisk kombination i Omarks och Komareks respektive formationer – och det är få lag som kommer att kunna stå emot en sån slagserie.
Det här var naturligtvis inte mer än en första fingervisning, men jag gillade riktningen. Framför allt det var den första matchen med publik på vad som känns som ett halvt liv – och det är bara några veckor kvar till full hall. Länge har vi väntat. Snart slipper vi. Det här duger till dess.