I den avgörande matchen räddade Sara Grahn 28 av 30 skott.
Sporten träffar Sara Grahn hemma i lägenheten på Skurholmen för att dela ut priset.
– Jättestort, tack. Det är ett kvitto på att jag har gjort något bra och att folk tycker att jag har presterat på den nivå jag kan. Det ger mig känslan att jag vill göra det ännu bättre, säger Sara Grahn som håller på att packa för en resa till Mexiko med lagkamraterna Ronja Savolainen och Anna Kjellbin.
Det är landslagsmålvaktens tredje guld med Luleå. Hon kom till klubben 2018 och har sedan dess varit en nyckelspelare.
Men den här säsongen särskiljer sig från de andra.
– Det har varit djupa dalar och höga toppar. När vi hade vår svacka efter OS så hände något. Vi kom ihop som grupp och hittade varandra på något sätt. Därifrån växte vi jättemycket och fick med oss det in i slutspelet. Vi gick hela vägen och det är vi nog alla lite chockad över med tanke på bakgrunden och hur det varit under säsongen.
Vad hände egentligen i samband med OS?
– Folk var mentalt trötta efter OS. Det var en stressig tid. Jag drabbades av covid och vet hur stressad jag var för att inte få det. När alla kom hem från OS kände alla "shit, vi har varit där och vi klarade av att inte bli sjuka", så folk var trötta både mentalt och kroppsligt, säger Sara Grahn som missade OS på grund av infektionen.
Att komma hem och avsluta grundserien på ett bra sätt blev för mycket för laget som hade haft elva spelare i Peking.
Det blev fyra raka förluster och laget tappade andraplaceringen i tabellen.
– Vissa spelade upp emot 35 minuter per match och vi pratade väl inte så mycket om att det gick tungt för oss. Men någonstans förstod vi att vi behövde göra något. Vi började fatta att vi måste göra det hårda jobbet för att vinna. Det går inte att råka runt och tro att det kommer automatiskt.
Laget stod inför ett vägval. Med facit i hand tog de rätt stig.
– Juniorerna tog mer plats än vad de gjort innan och samtidigt bjöd vi in dem mer. Det är riktigt häftigt hur slutet blev faktiskt.
Hur har din roll varit i det här?
– Jag visste att jag var tvungen att spela bra för att vi skulle kunna vinna och jag har haft mycket mer att göra i år än tidigare. Inte en match under 20 skott. Tidigare kunde jag ha fem-sex skott emot mig men den här säsongen var jag tvungen rädda i alla fall 18-20 puckar för att vi ska ha en chans. Jag tycker det har varit roligt och jag har växt av det, säger hon och fortsätter:
– Jag klarade av att hantera situationerna när jag var sämre en del matcher. Det är så man utvecklas.
Luleå slog ut Djurgården i kvarten och Linköping i semifinalen, mycket tack vare Sara Grahn.
Laget spelade bättre ju längre slutspelet gick, men det fanns fortfarande en del frågetecken kvar inför finalen.
– Brynäs hade vunnit tre av fyra av matcher mot oss och det hade inte varit med 2–1, utan med stora siffror. Vi visste att det vara en tuff nöt att knäcka, men vi vinner första matchen på hemmaplan och kände att om vi spelar disciplinerat kan vi vinna det här.
Luleå satte sig i ett utmärkt läge och det var upplagt för ännu ett guldfirande på hemmaplan.
Då kom den stora genomklappningen.
Förlusten skrevs till hela 2–7 och det fanns ingenting som talade för att Luleå skulle vinna den sista och avgörande matchen i Gävle.
Efter matchen stod Sara Grahn med glansiga ögon och bad om ursäkt till publiken.
Hon som brukar vinna matcher åt Luleå hade nu släppt in sju mål.
– Jag hade inte ens räddat en badboll, sa hon direkt efter matchen.
Nu, med lite distans till det, förklarar hon situationen djupare.
– Jag hade sovit dåligt och var stressad inför matchen. Jag var väldigt nervös vilket jag inte brukar vara. Jag ville så mycket, vinna på hemmaplan inför storpublik. Vi ville göra alla nöjda och så blev det bara ett bottennapp.
Så kom torsdagen, den allra sista matchen.
Över 7 000 åskådare i Gävle och Brynäs skulle bara upprepa segern från senast.
– Då var jag kolugn istället. Det gäller att hitta balansen och hur man hanterar känslorna, vad man gör med dem.
Redan efter 15 sekunder fick Grahn ett friläge emot sig.
Med tanke på att hon släppte in fyra frilägen i matchen innan var det ett kritiskt moment.
– Först var jag lite irriterad och tänkte "vad fan, händer det här igen". Jag fokuserade bara på att hålla klubban i isen eftersom jag släppt där tidigare. Det var extremt viktigt att jag tog den och att jag fick den sköna starten. Efter det gör vi tre mål istället.
Luleå vann matchen med 5–2. På slutsignalen slängde Sara Grahn klubban och hjälmen upp i luften innan lagkamraterna åkte mot sin målvakt för att fira triumfen.
– Om man jämför stämningen i omklädningsrummet i match 4 och 5, så kunde man ta på den i match 4. Det var väldigt spänt och nervöst, kontra där nere så var det avslappnat och tjo och tjim.
Sara Grahn (mitten) målades till guld av Sporten tillsammans med lagkamraterna Petra Nieminen (vänster) och Linn Peterson (höger).
Hur ser du på att ni varit så nedskrivna och ifrågasatta?
– Det har pratats om det i laget. Vi trycker det är lite tråkigt, men samtidigt vet vi att vi har spelat väldigt ojämnt och kanske förtjänade den kritiken vi fick. Vi är en del av en stor klubb som satsar på oss och som förväntar sig att vi presterar på max, så någonstans tycker jag det är bra att det skrivs om det. Att vi inte bara hamnar på röda mattan och att man tycker att vi är så duktiga fast vi förlorar.
En spelare som betytt mycket för både Luleå Hockey och Sara Grahn är lagkaptenen Jenni Hiirikoski.
– Hon är bäst. Hon vet exakt vilka punkter hon ska trycka på hos varje spelare för att få ut max, speciellt i slutspelet. Då har hon varit på ännu en nivå. Hon offrar sig, spelar 36 minuter och är inte ens trött. Hon är den som pratar i omklädningsrummet, driver på laget och håller i fysträningen. Hon är navelsträngen som får oss att hålla samman.
Ni har blivit väldigt nära vänner som jag förstått det?
– Ja. Jag har lärt mig så otroligt mycket av henne under mina fyra år här och jag är tacksam över att få vara hennes vän, se henne träna varje dag och ta rygg på henne. Hon är en stor mentor för mig och vi är de äldsta i laget, gammeltanterna som hänger ihop. Vi tränar extra, är ute och går och åker skidor. Det är jättefint att ha en sådan vän, säger 33-åringen.
Hiirikoski har sagt att hon gärna stannar efter karriären som tränare, är det något du funderat på?
– Jag skulle jättegärna vilja jobba med hockey efter karriären. Gärna som målvaktstränare. Eller bli assisterande till Jenni. Det hade varit häftigt, säger Grahn vars kontrakt går ut 2024.
Motivering
I avgörande lägen stod hon för de avgörande insatserna. Med en hög lägstanivå och en rad vägvinnande insatser var hon den enskilt viktigaste komponenten i resan som slutade med guld. Sara Grahn tilldelas priset som Årets spelare i Luleå/MSSK. Utsedd av Norrbottens-Kuriren och NSD.