Det är över. Niklas Olausson åker runt och tar emot publikens jubel en sista gång. Han applåderar. Han gråter lite. Han kommer att sakna det. De kommer att sakna honom. Det är över.
Det är förståeligt att spelare och ledare är besvikna. Slutet blev bedrövligt och framför allt: Det här är ju inte vad de hade tänkt sig. Inte alls.
Att fungera i en elitsatsande idrottsmiljö innebär att du i någon mån måste lura dig själv. Det går inte att gå omkring och fundera på om man verkligen är tillräckligt bra för att vinna. Du måste vara helt och hållet övertygad om att du faktiskt är det – först då kan du också klara av det.
Jag har inget emot att de försöker lura sig själva. Det jag vänder mig emot är att hela den sportsliga organisationen verkar ha gått på bluffen – som i grund och botten är deras egen.
Man lovade klubbens största ekonomiska satsning i historien. Man lovade ett lag för guld. Vad man ställde på benen? Fyra tredjekedjor och Linus Omark. Det går utmärkt att sätta frågetecken för både enskilda spelarprestationer, matchcoachning, laguttagningar och allmän energinivå, både under grundserien och i slutspelet. Men sanningen är att det här laget är lika välbyggt, balanserat och rustat för strid som en minttupackad påskhare iklädd dragé i slaget vid Azincourt.
Vad har de människor som älskar Luleå Hockey gjort för att förtjäna det här?
Det här är fans som vräker ur sig själ, hjärta och lungor för att försöka ge sitt lag någon ytterligare procent i prestation i den fjärde kvartsfinalen. Det här är fans som bilar hundratals mil för en simpel bortamatch. Det här är fans som söker semester för slutspelet redan i november för att kunna följa sitt lag land och rike runt under våren. Det här är fans som stod på Storgatan och sålde lösbiljetter för föreningens bästa när det grinade emot publikmässigt.
Och bredvid dem? Gubbar som haft säsongskort åttahundra år i rad. Tanter som fixar mackor till domare och journalister. Företagare som slantar upp för en loge trots att företaget, i ärlighetens namn, går sådär. Tjejgänget som ställt sig på ståplatsläktaren och bara genom sin blotta närvaro gjort föreningen till en mer attraktiv miljö att vistas i. Snickaren som lägger sina pengar på årskort och sin fritid på att vara ungdomsledare i föreningen.
Det finns hundratals, tusentals, exempel på människor som i olika grad lägger tid, pengar och energi på Luleå Hockey. Det här är vad de får tillbaka.
Det är ett monumentalt svek.
När ska de som låtsas vara ansvariga börja ta sitt ansvar?