Emma Eliasson har hunnit fundera på när hon ska sluta ett par år nu.
– Det har väl legat latent i bakhuvudet i några års tid. Sista året i Munksund var det nära.
Då var det som tyngst.
– Jag jobbade heltid som snickarlärling och hade sena träningstider i Piteå. Jag var på jobbet från halv sju till halv sex. Sedan hade vi sena istider och fys innan vi gick på isen. Jag var hemma vid 23.30 varje kväll. Sedan har jag jobbat från säsong till säsong. Jag jobbade i gruvan i sex säsonger på sommaren för att kunna leva på de pengarna. Sedan har jag under vinterhalvåret försökt hitta något som gått att kombinera med hockeyn som alltid varit prio ett.
Slutet var alltså nära. Då kom chansen med Luleå Hockey.
Då ville Eliasson hänga med på tåget och bidra med det hon kunde – lagkamraterna valde henne till kapten. Det blev en magisk säsong, som kröntes med ett SM-guld inför en jublande hemmapublik.
– Förändringen var otrolig egentligen, just praktiskt och alla resurser vi fick gjorde en otrolig skillnad. Stödet vi fick, både av klubben och från fansen har betytt jättemycket, säger Emma Eliasson och fortsätter:
– Man fick upp ögonen för oss lite grand, vi hade funnits i skymundan tidigare och aldrig känt att vi nått fram till någon. Äntligen blev man accepterad och respekterad som hockeyspelare.
Därför lyfter hon, tillsammans med OS-silvret i Turin 2006 (”Fast det var mer som en bonus, jag var ju bara 16 år och bidrog väl inte jättemycket kanske”) som det största ögonblicket i karriären.
– Det är en känsla som är få förunnad och att vi kunde ge något tillbaka.
Men senaste åren har det funnits en bitter stämning kring orden ”Emma Eliasson” och ”landslaget”. Ända sedan 2014 har Emma Eliasson och förbundskapten Leif Boork varit mer eller mindre i luven på varandra och allt har inte kommit fram i ljuset – nu hänvisar Emma Eliasson till en dokumentär av Ingela Lekfalk som kommer att sändas i februari efter OS.
– Men det mesta har väl kommit fram egentligen. Den skeva bild som finns där ute är väl rätt nära sanningen. Men mer om det kommer väl förmodligen tas upp i dokumentären...
Klart är i alla fall att det hårda livet som professionell damhockeyspelare är ohållbart i längden.
– Vi måste förändra hela etablissemanget från grunden. Jag kan bara hoppas att jag har varit med och bidragit lite grand i förändringen. Att vi kunnat visa att vi är värda att satsa på.
När man åkte ut i semifinalen mot HV71 och Emma Eliasson klev av isen hade hon bestämt sig. Varför hon väntat så länge med att säga något – det kan hon inte svara på.
– Jag visste, men kände inte att det var något jag behövde stressa ut med.
Men om du haft möjligheten att spela i landslaget, hade du fortsatt då?
– Det är mycket möjligt att jag hade gjort det, men nu finns inte de förutsättningarna riktigt. Det är inte bara utav den orsaken som jag slutar, men den är bidragande naturligtvis.
I november/december 2016 dök tanken om att sluta upp igen.
– Då kände jag att jag skulle bara behöva sitta ner i soffan några dagar och ta det lugnt. Skolan gick sisådär för allt krockade med hockeyn.
Men det gick inte, dagarna började tidigt och spenderades i skolan och sedan bar det av hem, mat lagades och åts. Sedan träning och sova.
– Så såg det ut i 5-6 år, året om. Man tränar och jobbar samtidigt heltid. Det har aldrig funnits någon tid för återhämtning.
Nu längtar Emma Eliasson efter att göra ingenting. Ett tag.
Har du tänkt på att det kanske inte är så bra som du tror just nu, att inte göra något?
– Jo absolut, det tänker jag ju, men om tio år kommer det inte spela någon roll om jag la av i år eller nästa år. Jag känner mig ganska lättad med att jag lade av när jag var som bäst. Jag behöver den här tiden nu.
Själv tror Emma Eliasson att chanserna att hon återvänder som spelare är små. Men hon är inte klar med ishockeyn och själva hockeyn är hon inte heller less.
– Klart det vore roligt att vara tränare, men då ska det vara ett lag som har samma driv som jag själv och inget avdankat division två-gäng.
I och med att hon slutar lämnas också en stor lucka i Luleå Hockeys trupp som Fredrik Glader menar är svår – för att inte säga omöjlig – att fylla.
– Att ersätta Emma Eliasson är omöjligt, vi har ingen hockeyspelare av den kalibern idag, ingen med de kvaliteerna. I bästa fall kommer det att finnas plats för 2-3 yngre spelare som kan växa in i en liknande roll. Men att ersätta en sådan profil som Emma går inte, säger Glader.
Om att vara profil, det har inte Emma Eliasson själv mycket att säga.
– Egentligen vore det skönast att bara kunna försvinna obemärkt. Jag är bara en vanlig människa, precis som alla andra.
– Bara Emma.