"Hon är så nöjd så det är inget problem", säger Jens Själin om att dottern Meja är med på träningarna.
I tränarrummet står ett paket välling på en hylla.
På bordet ligger en napp.
Meja, 10 månader, tittar upp från vagnen med ett stort leende. Sex tänder har ploppat upp.
Hennes pappa Jens Själin, 46, avbröt sin föräldraledighet för att hoppa in som huvudtränare i Luleå Hockey/MSSK när Mikael Forsberg plötsligt lämnade rollen. Från början var det tänkt som en provisorisk lösning, men dagarna gick och Själin kände att det fungerade att kombinera föräldralivet med tränarjobbet.
Han skrev på för resten av säsongen och har ofta med sig sin dotter till ishallen.
– Jag och min storebror Jörgen är uppvuxna på ishallen med vår pappa Kent. Jag har alltid fått vara med honom på hans jobb och nu när jag själv blev pappa så känns det självklart att Meja ska följa med, säger Jens som är anställd av skolan som ansvarig för hockeygymnasiet.
Han lyser upp när han berättar om sitt föräldraskap.
– Det känns helt fantastiskt att ha blivit pappa. Det har varit min stora dröm hela mitt liv och att få den möjligheten är underbart. Jag är en oerhört stolt pappa, säger Jens som också har två bonusbarn, Klara och Jack.
– De är också hockeyintresserade vilket är jättekul. Jag har en fru som inte visste vad hockey var när vi träffades, men nu är hon och ser varje match.
Stödet från familjen gjorde att han valde att säga ja till uppdraget när klubbdirektören Stefan Enbom ringde.
– Hade inte familjen gjort det hade jag aldrig tagit det här. Jag är inte ego längre, säger han och fortsätter:
– Jag har en förstående fru som ser att jag brinner. Jag tycker det är väldigt roligt med hockey och har hållit på med det hela mitt liv. Vi har fått det att fungera. Mormor är barnvakt ibland och så är hon med mig på träningarna på onsdagar och torsdagar. Hon är så nöjd så det är inget problem. Vi har bra träningstider, 9-14, så vi får också kvalitetstid hemma.
Meja får följa med in i lagets omklädningrum för att leka med målvakten Sara Grahn. Där inne finns ballonger och andra barnleksaker.
Pappa Kent Själin är född i Örnsköldsvik och spelade i Modo. Efter den aktiva karriären utbildade han sig till tränare och coachade Kramfors i tvåan och därefter Sollefteå och Antjärn i ettan.
– Att jag fick hänga med min pappa när han var tränare har format mig jättemycket. Jag har sett sidor hos min far som jag velat anamma och göra annorlunda.
Jens började sin hockeykarriär i Kramfors. Han hade bättre förutsättningar att lyckas i fotboll, men han drogs till ishockeyn, precis som släkten han kommer ifrån.
Senare flyttade han till Umeå och började plugga till idrottslärare samtidigt som det blev spel med Vännäs, Vindeln och LN91.
– När jag inte kände att jag var bäst längre slutade jag....då jag inte fick spela powerplay mer, säger Själin och skrattar.
– Jag var först spelande tränare i Vindeln men efter ett tag gick jag över helt till tränarrollen. Jag fick börja utöva mitt ledarskap tidigt och det var en enormt bra utbildning för mig.
Till hösten är Jens Själins plan att återvända till sitt jobb som ansvarig över hockeygymnasiet.
Efter fyra säsonger i Vindeln gick flytten till Björklövens juniorverksamhet. 2012 fortsatte resan norrut och han tog över Luleå Hockeys J16-lag för att sedan ta steget till J18 och därefter J20.
Hur skulle du beskriva ditt ledarskap i dag?
– Tydligt. Jag vill vara lyssnade men jag vill också vara tydlig med det jag vill förmedla. Jag vill förklara varför man gör saker. Jag vill ge energi och visa mina elever eller spelare att jag bryr mig och att jag vill. Jag är i grunden en ganska svartvit människa och det har jag jobbat bort.
Hur jobbade du bort det?
– Jag har tränat. För det är inte ett bra ledarskap. Jag bestämde mig tidigt att inte använda en svart pedagogik. Det är enkelt att straffa – svårare att nå varje individ och få en förståelse varför de gör på ett visst sätt, säger han och fortsätter:
– Att nå varje individ handlar om att jag måste behandla spelarna som de vill bli behandlade.
Från killarnas juniorhockey till damernas högstanivå, hur har det steget varit?
– Det har blivit en utmaning för mig. Kan jag ta med den hockey jag vill spela, som jag jobbat med i herrhockey, in i damhockeyn? Det tycker jag att jag kan.
Berätta mer!
– Det skiljer sig i vissa delar där vi har utvecklingsområden. Just det håller vi på att jobba med, att sätta press. Men det skiljer sig inget markant. Jag tror däremot det hade varit en större skillnad om det var som i fjol då tjejerna inte fick tacklas. Nu kan vi sätta press och få stopp i spelet på ett helt annat sätt än tidigare. Nu blir du intryckt i sargen om du inte är stark på puck.
"Jag har mitt drömjobb på hockeygymnasiet, men visst har jag fått mersmak av att träna SDHL-laget. Jag trivs jättebra"
Vad har du taktiskt ändrat på?
– Jag har lagt stor vikt på spelet utan puck. Smådetaljer. I allt spel utan puck handlar det om att ha en aggressiv etta. Gör inte den jobbet och viker av, är slö och kör en siljansväng istället, då ger man motståndarna tid och de andra blir passiva. Det har jag verkligen tryckt på, både i mittzon och i forechecken, och det tycker jag var riktigt bra bitvis mot Brynäs senast.
Spelarna kallar dig för Mr 100 procent.
– Äh, det får stå för dem, säger han och skrattar.
Men det går inte att komma ifrån att du fått en väldigt bra start och det verkar som att spelarna uppskattar dig.
– Jo men de hade redan en bra start. Det har varit lätt för mig att komma in på grund av det jobb som Oskar och Micke gjort tidigare. Det har varit lätt att bara finjustera och ändra det jag vill då det redan fanns mycket innan.