Att han och storebror Petter Emanuelsson hänger mycket tillsammans är skrivet, likaså att Einar Emanuelsson, 20, tränar, tränar och tränar.
Men att hitta nya ingångar i ett reportage är svårt.
– Jag förstår, konstaterar Einar Emanuelsson så där kortfattat som bara en Kirunabo kan.
Vad gör du när du inte hänger med brorsan eller tränar?
– Det brukar inte vara så speciellt mycket som man gör. Egentligen samma som alla, vara med vänner och så. Men det kanske inte är så mycket i Luleå utan det är mer när man kommer hem till Kiruna och så.
Från Kiruna, då antar jag att ni har stuga någonstans.
– Jo, i Tornedalen har vi. Ganska nära Övertorneå. Där brukar jag också spendera ganska mycket tid.
Vad gör du när du är där då? Tränar?
– Nja. Det är skönt att komma dit. När jag tränar här i Luleå är det mycket gym, det är som det jag känner att jag tycker om. Så det är nog bra att komma till stugan ibland, där har man inte riktigt tillgång till skivstänger på samma sätt – så om man nu ska träna blir det mer att springa.
Sen tillägger Emanuelsson snabbt:
– Men där finns det alltid projekt, det är egentligen det jag gillar att göra där. Vi håller på att repa där och lyfta lite grejer. Det är bara skönt att slappna av.
Är du händig?
– Nä, jag hade velat vara det. Pappa är där och gör mycket så jag försöker lära mig lite grann.
Är det ett ställe för avkoppling och för att ladda om batterierna?
– Självklart. Det är ganska skönt. Det är väldigt ensamt. Det brukar bara vara vi i familjen och det är ganska långt till närmaste granne. Jag gillar att bada också och det ligger nära älven – så det är perfekt.
När det gäller Einar Emanuelsson handlar annars det mesta om träning.
Själv håller han inte riktigt med om att han kör fler pass än de flesta andra.
– Njä, jag tror inte att jag tränar mer än någon annan i laget. Men det kanske har varit att man har varit på hallen nån gång och blivit sedd där, säger forwardstalangen och fortsätter:
– Men självklart försöker jag träna mycket – men jag tror inte att jag tränar mer än nån annan.
Kan det nästan bli ett ok det här, att alla förväntar sig att du är ett träningsfreak?
– Lite grann kan det kanske ha blivit så. Självklart kan det bli så att man tränar nån gång för att man har lite att göra, men jag känner för egen del att jag försöker göra det jag tror är bäst och jag försöker komma in så förberedd som möjligt.
– Sen kan det självklart ha blivit med min historik. Nu har jag inga problem med axeln, men att det har blivit mycket rehab och så. Då har det blivit en hel del träning. Eller träning och träning, skadeförebyggande.
Einar Emanuelsson flyttade från Kiruna till Skellefteå när han skulle börja årskurs nio, men samma vinter återvände han till gruvstaden igen.
Hösten efter gick istället flyttlasset till Luleå.
– Den största anledningen till att jag först flyttade till Skellefteå var för att Petter spelade där. Jag bodde med honom och så men jag kände att jag inte riktigt trivdes. Utan Luleå kändes naturligare. Det är närmare hem och framförallt lättare att ta sig dit. Det är bara att hoppa på tåget, säger löftet från gruvstaden och utvecklar:
– Såna grejer gjorde att Luleå var ett mycket bättre val för mig. Samtidigt var det bra att flytta till Skellefteå. Jag fick testa på att bo själv lite halvt.
20-åringens tredje säsong i Luleå Hockeys organisation, 2015/16, tog dock slut innan den knappt hade hunnit börja.
Efter nio J20-matcher bestämde sig Kirunasonen för att lägga sig på operationsbordet och få en axel som strulat i många år återställd.
– Nu i efterhand är det verkligen det bästa jag har gjort. Jag har inga problem med den och jag känner att jag kan göra allt. Även om jag inte hade spelat hockey känner jag att det var ett bra val eftersom jag kan göra övningar i gymmet och sånt som jag inte har kunnat göra förut, säger Emanuelsson.
Han utvecklar:
– Själva skadorna, den gick ju ur led och så fick vi dra den på plats, var inte det största problemet. Det värsta var att ha det i bakhuvudet, att man inte kan göra allt. Det var som jobbigt. Speciellt med hockeyn också, det blev som obehagligt att gå in i situationer. Det var det som var det jobbiga med det hela och det är egentligen det som är skönast med hockeyn nu också, att jag faktiskt kan gå in i situationer utan att behöva tänka.
Förutom att få axeln åtgärdad hittar Einar Emanuelsson fler positiva saker med beslutet att lägga ner den säsongen.
– I början var det extremt jobbigt, men egentligen passade det som bra. Jag fick lägga ner lite mer tid på skolan, det var sista året på gymnasiet jag hade då. Så jag försökte fokusera på annat och när jag kunde var jag hemma i Kiruna och passade på och träffa vänner och så. Lite andra grejer, sånt som man kanske inte riktigt har tid till när man har hockeyn.
Inför den gångna vintern var Einar Emanuelsson tillbaka igen – och hela säsongen blev en enda stor succé.
Till hans egen förvåning.
– Jag hade egentligen inga förväntningar alls innan. Jag skulle bara se om det funkade, säger Emanuelsson, som förutom målfest i superelit blev en viktig Luleå Hockey-bricka i SHL.
Är du förvånad själv att fjolåret blev som det blev?
– Jo, om man tänker så. Verkligen. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Men samtidigt är det ju jättekul att det blev så.
Nu blir det kanske lite annat, kraven utifrån och säkert kraven från dig själv ökar.
– Självklart. Det känner man med hela allt det här. Alltså, bara att man är i det här laget. Det blir som lite mer fokus på det hela. Men samtidigt får man försöka tänka att jag bara kan ge hundra procent. Sen hur långt det räcker får man ju se. Om det inte räcker får man väl träna mer.
Det räckte ju rätt långt i fjol.
– Precis. Sen vill man alltid utvecklas – men man får skynda långsamt.
Vad har du själv för förväntningar på den här säsongen?
– Med tanke på att det gick så bra förra året så är det självklart att man nu vill att det ska gå ännu bättre, men samtidigt är det väldigt hög klass på SHL och så, säger Emanuelsson och kommer in på att det handlar om att hitta sin plats i det nya lagbygget:
– Även om jag har spelat ganska många matcher känner jag inte att ”den här rollen har jag”, utan det blir nånstans att försöka hitta en roll i laget och göra det så bra som möjligt.
I vilket fall som helst har Einar Emanuelsson redan vunnit.
Det gjorde han i samma veva som han fick axeln fixad.
– Nu vet jag att det är åtgärdat och läkarna har sagt att det kommer att hålla, bara det är skönt, säger han.
Så man kan säga att operationen räddade karriären?
– Ja, på ett sätt. Verkligen. Verkligen.