Min kompis "Togge" fyllde år, som vanligt bjöd han på grillkalas och som vanligt anslöt hela gänget. Jani och Madde var där, deras grabb kunde väl knappt gå men jag minns att någon slängde åt honom en boll och den lilla lintotten sken upp.
Det är lätt att vara efterklok. Men när Casper Juustovaara Karlsson, typ fyra år, började trixa med bollen på det där kalaset tror jag att samtliga närvarande förstod att här kan det hända grejer.
Norrbotten har inte varit i Tv-puckens final sedan 2002.
Norrbotten har inte vunnit Tv-pucken sedan 1985.
Men det hände grejer.
Det är lätt att titta på Norrbottens lag, se hur få spelare från länets mindre klubbar som finns med och skaka på huvudet åt de stora drakarnas utarmning av gräsrötterna. Det är en debatt vi ska fortsätta ta – men i just det här fallet är det inte sanningen. Ja, 14 spelare kommer från Luleå Hockey, men sanningen är att det snarare är frukten av en extremt talangfull årgång som följt varandra sedan sina första skridskoskär och haft turen att ha duktiga och drivna föräldrar som kunnat träna dem. Det hade lika gärna kunnat vara Pajala, Munksund eller Svartbjörnsbyn – men råkade bli Luleå Hockey. Det finns naturligtvis nackdelar med att så få spelare från övriga länet tagit plats, men efter att ha sett det här laget spela försvarsspel på en nivå som ingen annan i turneringen egentligen varit nära är det svårt att inte förstå fördelarna. Det här är roller, positioner och åkvägar som grundlagts under tio års tid.
Det här är en speciell grupp.
Men vad gör den så speciell?
Det handlar inte om talang, även om det är den man ser först. Det finns många talangfulla spelare, det har funnits ännu fler genom årens lopp och de har då inte vunnit Tv-pucken. När man skärskådar laget som ligger till grund för Norrbottens guld är det andra värden som framträder. För det första finns det inte en inofficiell ledare, inte två eller tre, utan snarare tio, tolv som ställer sig upp och manar framåt. Det här är en svår tid att vara hockeyspelare i, hormonerna river och sliter i dig, lockelserna står på kö utanför ishallen och den som slutar gör det oftast här i gränslandet mellan pojklag och juniorålder. Att då ha i stort sett ett helt lag som hellre vill köra dubbla pass än ha träningsfria dagar under höstlovet – medan lagets bästa spelar Tv-pucken – betyder väldigt mycket.
Det är egentligen det enda som spelar roll.
Alla kan se att Love Härenstam, Jakob Ihs Wozniak och många andra i det här laget har talangen som krävs för att bli duktiga seniorspelare. De har gjort något som väldigt få har lyckats med innan dem, de har vunnit Tv-pucken för Norrbotten, men det viktiga är vad som händer nu.
Där har de här spelarna alla förutsättningar att lyckas.
För att låna Winston Churchills bevingade ord: Det här är inte slutet, det är inte ens början på slutet – det är möjligen slutet på början av deras karriärer.
Jag ser fram emot att följa dem.