Inte har jag väl egentligen någon insikt i Linus Omarks humör, det ska erkännas. Om jag tillåts spekulera en smula tror jag att sist han hade verkligt roligt på hemmaplan spelade Luleå första kvartsfinalen mot Frölunda. Omark spelade fram barndomsvän Johan Harju till två mål och veteran Mats Lavander till ett. Robin Lindqvist hade gjort Luleås ledningsmål i början av matchen och Johan Ejdepalm slogs på slutet. I Luleås bås stod Roger Rönnberg, mannen som i hög grad fostrat Omark och hans hockeygeneration och hemmalaget vann med 5–1. Det skulle bli starten på the Övertorneå Connections slutspelsresa, det skulle bli första kapitlet på den hemvävda guldsagan.
Det var en chimär.
Frölunda vann fyra raka matcher efter det. Omark försvann till större uppgifter och sedan dess har fansen drömt. Drömt om en ny chans, en ny saga och ett lyckligare slut. De har drömt om att trollkarlen från Övertorneå ska dyka upp i ett moln av rök, försvinna i en dribblingsräd och plötsligt uppenbara sig igen med konfettiregn och SM-pokalen i famnen.
Och där är vi nu. Allt tryck, all kärlek, alla förhoppningar, förväntningar och all fascination. Upp med ridån, mina damer och herrar, hokus pokus filiokus…
Det är ett annat Luleå som Omark kommer hem till. Ejdepalm jobbar på bank. Robin Lindqvist säljer hus. Vad Mats Lavander gör har jag ingen aning om, känner jag honom rätt har han det bra. Roger Rönnberg står i motståndarbåset på västkusten – med kapten Burström vid sin sida.
Inget är som förr. Men är det bra eller dåligt?
Vi ska ha klart för oss vad för sorts lag Luleå Hockeys herrar är och vad för sorts lag Luleå Hockeys herrar var. På den tiden var Luleå i grund och botten ett skitlag, fast i ordets absolut bästa betydelse. När jag minns tillbaka var det jättesvårt att hetsa upp sig över väldigt mycket annat än trollkarlen och hans skarprättare för att det var så oerhört jämngrått. Välskolat och arbetsintensivt – men fortfarande jämngrått. Nu för tiden är det inte bara manteln och den höga hatten som sticker ut i omklädningsrummet. Dagens Luleåherrar klär i både tvångströja, fjäderboa, Mad Max-rustning och vita jeans.
Allt ljus är inte längre på Linus Omark, i alla fall har han möjlighet att fly undan strålkastaren en smula när han känner för det. Det finns andra som kan vinna matcher åt Luleå, fler spetskompetenser, trollkarlen har fått medhjälpare. Det här är ett lag som är så brett och spretigt att en följebil med varningsblinkers måste köra före spelarbussen till bortamatcherna.
Någonstans i den moderna Luleå Hockey-historiens begynnelse, det kan ha varit efter uttåget mot AIK, skrev jag en krönika som gick ut på att känslor vinner över system i ett slutspel. Jag hade ett långt och – om jag minns rätt – ganska invecklat resonemang som jag inte ska trötta ut er med här, men jag tror fortfarande på det. Det intressanta är detta: För första gången på väldigt, väldigt länge har Luleå Hockeys herrar faktiskt båda delarna. Här finns både det solida systemet och spelare som kan förvandla det till fridans ackompanjerad av mongolisk näsflöjtsimprovisation och ändå vinna matcher. Här finns genier och råskinn, murar och målskyttar, vattenbärare och vanliga jävla galningar. Här är det faktiskt guldchans – inte den första, inte den sista, men en riktig och reell.
Kan Luleå Hockeys herrar förvalta den? Det återstår att se. De har laget, läget och ledningen för att klara av det. Det kommer fler chanser – men de kommer inte att bli mycket bättre än så här.
På andra sidan ishallen sitter de senaste årens mest självklara guldkandidat och ser lite osäker ut. Vi har vant oss vid att Luleås damer prenumererar på seriesegrar och SM-tecken – men det var med Michelle Karvinen, med Emma Nordin. Hur går det nu? Vi vet inte. Medan Luleås herrar måste bevisa att de står pall för favorittrycket har damerna en helt annan utmaning.
Kan det här laget vinna utan sina största offensiva stjärnor?