VÄRMNINGEN
När Asplöven flög ner till Skåne för att möta det allsvenska storlaget Malmö var var det med en match med blandade känslor. Nynyggd, stor arena, mycket folk, kul motstånd – men också seriens längsta resa och en viss nervositet. Under sin första allsvenska säsong spelade Asplöven mot Malmö fyra gånger. Hemma vann nykomlingen båda.
Borta förlorade man med 10-2 och 8-2.
Patrik Näslund är den första spelaren som kommer ut i båset när det är dags för laget att känna på isen i Malmö arena strax före lunch på matchdagen. Han lutar sig med händerna på varsin sida av båsöppningen och suckar tungt genom skägget.
”De första skären på morgonen är alltid värst…”
Spelare efter spelare kommer ut på isen. Nu åker de runt, runt och försöker sortera intrycken. Jumbotronen, restaurangen, de röda stolarna, affischerna som skriker ut att i morgon kommer Lars Winnerbäck att sjunga om hjärter Dam just där Jonas Berglund nyss spottade. Malmös materialförvaltare kommer ut med en säck puckar, och när det börjar smälla i sargerna glider tränaren Per Kenttä in med sina stora och lite klumpiga målvaktsskridskor.
Den forne burväktaren kisar upp mot lamporna under kepsen.
”Det är som lite annat ljus här än i Arena Polarica… men det är väl inte det enda som skiljer. Fast isen är densamma! Det är ju vi som ska tycka att det här är kul, inte fan ska vi vara rädda.”
UPPLADDNING
Strax före fem har laget inte kommit till Malmö Arena. Materialförvaltaren Christian Persson kommer ut ur omklädningsrummet. I handen har han en polarkaka med räkost.
”Min enda middag. Skriv det!”
”Pilsa” svär på bred skånska innan han försvinner bort mot ett annat rum. När Asplöven gick upp i allsvenskan värvades han till Haparanda från Malmös organisation. Nu sitter en tejpbit med texten PILSA 300 på väggen i omklädningsrummet. Det är vanligt att man lovar pengar till lagkassan i händelse av seger mot den förra klubben, en slags betalning för de skryträttigheter som erbjuds efter matchen.
Prick klockan fem hissas en stor, grå garageport upp vid arenans spelaringång. Asplöven har anlänt, och nu lufsar spelarna in iförda sina grå huvtröjor med klubbemblemet. Borta i omklädningsrummet har ”Pilsa” dukat upp mackor, frukt och kokat kaffe och Lassinantti flyttar på sina benskydd innan han slår sig ner med en smörgås och ett glas nyponsoppa. Peter Cehlarik landade halv två på eftermiddagen i Malmö. Kvällens match blir hans elfte på tolv dagar, i fjol spelade han derby med Luleå mot Skellefteå och nu gäspar han lite medan Thomas Wallgren föreläser om nyttan av att både använda vit och svart tejp på klubbladet.
”Ju fulare desto bättre. Då skrattar de åt mig – sen säger det bara pang!”
Wallgren sviktar på klubban och demonstrerar ett slagskott i krysset. Lagkamraterna skrattar. Kenttä kommer in i omklädningsrummet, sneglar på klockan som hunnit bli kvart över fem och harklar sig.
”Okej, killar. Vi har mött Malmö förr. Bra lag, men inte omöjligt…”
Tränarens genomgång handlar i stora drag bara om hur man ska stoppa Malmös fantastiska spel i numerärt överläge samt hur man själv ska lyckas i samma spelform. Med de senaste segrarna har självförtroendet kommit och grundspelet sitter redan bättre än det gjorde i slutet av förra säsongen. Nu handlar det bara om att vrida på rätt knappar och påminna om de mest grundläggande detaljerna.
”Förlorar vi duellerna när vi ska ut ur zon blir det en jävligt jobbig match. Men kan vi spela oss ur pressen och hitta farten i spelet kommer vi att ha det roligt. Det är ett tungfotat gäng, särskilt på backsidan, kan vi få puckar bakom dem i deras zon kommer vi att kunna utnyttja det till målchanser.”
När tränarens taktiska genomgång är slut reser sig Martin Hellgren med ett kort ”Kom igen då, gubbar”. Lagkaptenen går fram till papperskorgen, stryker det långa håret ur ansiktet och spottar. Simon Olsson drar igång Eminem på musikanläggningen. Klockan är halv sex, det är 50 minuter kvar till uppvärmningen och omklädningsrummet börjar bli stökigt i jakt på den rätta adrenalinnivån för match.
Urban Lahti, assisterande tränaren, står ute vid båset och tittar upp på läktarna.
”Nog är den fin, inte för det. Men det känns som att hockey håller på att bli en societetssport. Jag är inte så säker på att det är bra.”
Lahti är måttligt nervös inför matchen i skräckarenan.
”Ärligt talat, i fjol släppte vi in 18 mål på 60 skott. Inte ens om de får 60 frilägen på Lassinantti så kommer de att göra 18 mål.”
Lahti lommar in till tränarkabyssen, en skrubb med två fåtöljer, ett bord och en hög med handdukar som ”Pilsa” lagt där det råkade finnas plats. Kenttä och Lahti knyter upp skorna, lutar sig tillbaka och börjar slösurfa på mobilerna. Kenttä vantrivs med att hans enda uppgift är att fixa med den officiella laguppställningen.
”Nu är det bara att vänta i enåenhalv timme. Roligare än så här blir det inte. Det är bättre med hemmamatcher, då kan man i alla fall gå upp på kontoret och få någonting gjort.”
När laget kommer in från uppvärmningen har stämningen förändrats. Musiken är borta, vissa spelare surrar, andra försvinner in i sin egen värld. Emil Lundberg är en av dem som sitter och tuggar.
”Kom igen, Walle. Ser het ut där, Orre – Hjelm får flytta på sig när du dyker upp på blå i morgon.”
Oskar Nilsson ska, tillsammans med Marcus Fagerudd, förstärka Luleå Hockey i morgondagens match mot Örebro. Han är mer tveksam till sina chanser att få speltid i powerplay.
”Det blir läktaren.”
Kapten Hellgren kommer in och drar ett par klyschor.
”Med från start nu. Kör vi så innihelvete innan vi går på uppehåll. Alla tillsammans, nu.”
Anders Grönlund har haft problem med sina skridskor under uppvärmningen och vill låna Jonas Berglunds bryne för att bättra på bettet i skenorna.
”Jag har inte med det”.
Grönlund blänger på sin lagkamrat, suckar och himlar med ögonen.
Puckkonstnären Simon Olsson glider in sist från uppvärmningen, tar på truckerkepsen bak och fram och lutar sig tillbaka i sitt hörn.
”Så jävla simpelt i dag, gubbar, vi ska spela så jävla tråkigt!”
Inne i skrubben knyter Kenttä och Lahti sina skor, reser sig från fåtöljerna och rättar till kavajerna innan de kliver in i omklädningsrummet. Kenttä börjar sitt sista anförande innan matchen.
”Okej, gubbar, fyra minuter tills vi går. Vi är inte rädda för någonting, det är då vi är som bäst. Snabbt, rakt, enkelt – så blir det tre poäng.”
Lahti lommar omkring och slår folk på benskydden med taktiktavlan. Den andra materialförvaltaren, Kai Slager, kommer in och skriker att det börjar bli dags. Hellgren reser sig upp, laget samlas runt honom.
”Kom igen nu, gubbar, nu går vi ut och tar för oss. Ett. Två. Tre.”
Laget svarar med ett vrål.
FÖRSTA PERIODEN
Av hemmalagets förväntade anstormning blev det inte så mycket. Visst, gästerna blir stundtals tillbakapressade, men de lägen som dyker upp går antingen utanför eller stoppas av Lassinantti. Det farligaste läget uppstår när Anders Grönlund snubblar mitt i Malmös spelvändning och Kim Rosdahl är på väg förbi honom till ett friläge. Men Grönlund hinner upp, kastar sig rakt bakåt och lyckas precis stöta undan pucken. Det står 0-0 med 40 sekunder kvar, när Grönlund joggar in för att slipa om sina krånglande skridskor, det står 0-0 när slutsignalen går. Inne i det än så länge öde omklädningsrummet undrar backbjässen hur det ser ut.
”Det är deras spelvändningar som är problemet, va? Vi blir lite ivriga ibland.”
Omklädningsrummet fylls med spelare. Stämningen är kontrollerat optimistisk, 0-0 efter första är helt okej med tanke på fjolårets facit och den förväntade hemmastormen.
Joel Lassinantti är missnöjd med spelet i egen zon.
”De hittar mycket i slottet, vi måste bli tätare och noggrannare där.”
Jonas Berglund höjer rösten och kräver ännu mer fysiskt spel.
”Fan, boys! Vi fortsätter fullfölja där ute. De är ju rädda för oss när vi kommer!”
Per Kenttä kommer in och omklädningsrummet tystnar.
”Bortre forward måste ner i mitten direkt. De har alltid en kille på rulle där, de söker honom direkt de vinner puck, precis som Oskarshamn. Vi kan inte ge dem tre mot två-lägen bara för att vi står och sover. Men, gubbar, det här är ju någonting vi kan bygga vidare på!”
Tränarna går till båset, laget samlas kring Hellgren.
”Kom igen nu, gubbar, nu gör vi en bra andra perre. Ett. Två. Tre.”
Laget svarar med samma vrål.
ANDRA PERIODEN
Emil Bejmo ger Asplöven ledningen på straff, men hemmalaget både kvitterar och tar ledningen innan Jonas Berglund vräker in 2-2 via en Malmöspelare med ett mäktigt slagskott från blålinjen.
Inne i omklädningsrummet är stämningen fortsatt positiv. Asplöven har skapat chanser utöver målen, den giftigaste när Patrik Näslund kom i ett två mot ett-läge med Martin Hellgren.
Näslund sköt. Skottet tog i ribban.
Gustav Björklund funderar över Näslunds beslut.
”Bra skott, Näslund! Hoff… Jag trodde du skulle passa?”
”Jo, kanske… Men jag hade för mycket stirr på pucken där, jag kunde inte.”
Hellgren är inte missnöjd, trots uteblivet pass.
”Bra jobb, bra jobb, bra jobb gubbar! Vi studsar tillbaka direkt. Nu avgör vi det här i tredje.”
Simon Olsson höjer rösten från hörnet.
”2-2 inför sista, gubbar – det hade alla tatt innan matchen. Fan, gubbar, de är råbesvikna över att de inte leder med 8-0 där inne. Nu går vi ut och pissar på dem – allt för att vinna!”
Kenttä kommer in, tar en mugg sportdryck. Han vill se lite smartare spel.
”Vi kan lugna ner det litegrann, som vi gör första sju-åtta. Då är det de som anfaller rakt in i vår köttmur, vi får vända på dem och komma med fart in i deras zon. Det är ingen idé att vi åker omkring med huvvet under armen och vill så jävla mycket, det är bättre att vi är kyliga, smäller på när tillfälle ges och vänder spelet. Det räcker att ta sista perioden, så kan vi åka hem med tre poäng och ett jävla fint leende. In med den bilden i huvvet – så går vi in och vinner det här.”
Hellgren signalerar en minut kvar. Laget samlas runt honom en sista gång.
”Jaha, boys, kom igen nu, vi har mycket kvar att tömma här. Sista perren ger vi allt. Ett. Två. Tre.”
Vrålet igen.
TREDJE PERIODEN
Sista ronden blir mållös, trots hårt tryck av Malmö framför allt i slutet av matchen. Joel Lassinantti är hermetiskt tät och får hjälp av sina lagkamrater. Emil Lundberg täcker ett skott med skridskon, får fruktansvärt ont och tvingas stappla omkring i egen zon i närmare en minut under hemmalagets plågsamma press. I förlängningen upprepar sig mönstret, men Asplöven får ett powerplay och kan andas ut en smula. Några tunga skott från Olov Lundqvist smiter utanför, men mer än så skapar inte bortalaget och matchen får avgöras på straffar. I båset är stämningen relativt lugn – Asplöven förlorade bara en av fem i fjol – borta mot Tingsryd – och har vunnit båda straffläggningarna i år. En av dem mot Malmö hemma.
Då var det också Axel Brage som stod och Emil Bejmo blev matchhjälte med precis samma straff som han gjorde i andra perioden. Nu inleder Bejmo straffläggningen, men vågar inte slå samma straff en tredje gång på samma målvakt. Så han byter håll och avslutar med forehand istället för backhand.
Pucken tar på Brages klubbskaft och försvinner ut i hörnet.
Lassinantti räddar med benskyddet.
Gustav Björklund tar andra. Han har en variant som han tränat på, hög fart med många små sidledsdribblingar. Brage sväljer korven hel och när pucken försvinner förbi honom ser det nästan ut som att Malmömålvakten tittar åt motsatt håll.
Lassinantti räddar med plockhandsken.
Lars Bryggman får chansen i tredje rundan. Den store forwarden är rättfram i sitt straffskytte, en snabb kroppsfint och sedan skott. Brage får upp klubbhandsken.
Lassinantti räddar med magen. Matchen är slut. Asplöven vinner. Succélaget jublar igen, kanske lite väl högt för två bortapoäng i serielunken, men det var inte bara Malmö som besegrades den här gången.
Inne i omklädningsrummet fortsätter firandet. Spelarna dansar, Simon Olsson drar igång musiken, till och med Roland Kaspitz – en udda, lite äldre och väldigt tystlåten fågel – är uppe och rör på sig. Per Kenttä vet hur man lägger sordin på en stämning.
”Okej, gubbar. Bra match. I morgon är det avfärd från hotellet kvart över sju.”
Ett plågat stön hörs från spelarna. En seger innan uppehållet kan man fira på många sätt, inget av dem lämpar sig dock när man ska vara uppe med tuppen. Istället samlas spelarna i en ring med armarna runt varandras axlar. Martin Hellgren räknar in de insamlade poängen.
”FÖRSTA?”
Laget svarar.
”HEJ!”
”ANDRA?”
”HEJ!”
Några av spelarna är så glada att de börjar skrika för den tredje poängen också. Men den, förklarar Hellgren, fick faktiskt Malmö.
”Näe, vet ni, det blev bara två pinnar i dag. Nu får ni ge er.”
EFTERSNACKET
Det är dags att packa ihop grejerna och bege sig till hotellet vid Konserthuset inne i centrum. När trunkarna lastats in i bussen – Lassinantti får skämtsamt skäll för att han glömt sin, lagkamraterna tror det beror på hybris, att han inte tror sig behöva bära egen trunk efter den senaste tidens matchavgörande insatser – bjuds laget på mat i arenans restaurang. I hissen upp till middagen hamnar Emil Bejmo och Martin Hellgren tillsammans med Mattias Persson och några andra Malmöspelare. De släpper Persson, i den svarta klubbkostymen, före sig på väg ut ur hissen och Hellgren lutar sig lite närmare Bejmo och bräker på värmländska.
”Det är lite skillnad på lagets klädsel. Vi är bönder, då ska vi se ut som det också. Gôtt är det!”
Inne i restaurangen har båda lagen slagit sig ner, så långt ifrån varandra det går. Lax och potatis försvinner från tallrikarna, käkarna mal och efter ett tag reser sig Patrik Näslund. Han säger att bussen inte behöver vänta, han ska åka med Malmöspelaren Henrik Hetta – i fjol i Asplöven – in till stan. Urban Lahti Harklar sig.
”Vaffan, Näslund? Inte visste jag att du umgås med förlooorare?”
Lahti har en röst som hörs väl när han vill. De kraftigt förstärkta sista stavelserna klingar ut över borden, hela vägen bort till Malmös spelare. Undantaget några kvävda fnitter från herrarna i grå huvtröjor blir det tyst.
Knäpp tyst.
Till sist sammanfattar Oskar Nilsson stämningen.
”Men Ubbe… Vafaan..?”
Det är natt i Sveriges tredje största stad. Kusinen från landet har besegrat både sina egna demoner, ett storlag och hockeyhjärtan över hela Sverige.
Emil Bejmo skakar på huvudet, det är knappt han tror det själv.
”När man vinner så här växer man – nu känns det som att vi är oslagbara.”