Den då 16-åriga backen hade inga förhoppningar om att ta en ordinarie plats i Mikael Forsbergs lag när hon förra sommaren flyttade upp till Luleå.
– Jag hade gjort två säsonger i SDHL med SDE, och tänkte att jag kanske skulle få någon match här och där, säger Astrid Lindeberg och fortsätter:
– Men de hade ju varit landets bästa lag under en rätt lång tid.
Det var tappen av Ebba Berglund och Ida Boman som öppnade upp för henne.
– Jag tycker det gick rätt bra, men jag hoppas kunna hålla en jämnare nivå den här säsongen. Sedan tänker jag ta för mig mer offensivt, säger Astrid Lindeberg.
– Jag var lite för försiktig förra säsongen, tillägger hon.
Det fanns flera anledningar till att det blev Luleå Hockey för henne.
– Jag hade ganska många alternativ att välja mellan. I slutändan stod det mellan dem, Leksand och Djurgården. Men Klara (Kenttälä) spelade redan här, och allt verkade så bra när jag åkte upp hit och hälsade på. De hörde dessutom av sig till mig tidigt, säger Täbytjejen.
Hon och Klara Kenttälä lärde känna varandra när de var i tioårsåldern.
– Vi träffades på ett läger. Vi var de enda tjejerna som var med, så vi det blev att vi hängde med varandra, säger Astrid Lindeberg.
– Vi blev bästa vänner den där sommaren och var med varandra nästan varenda dag, tillägger hon.
Den första tiden i Luleå var tuff.
– Mina föräldrar följde med mig upp hit till Luleå, och var hos mig den första veckan, säger Astrid Lindeberg och fortsätter:
– Men efter det fick jag klara mig själv.
Hon fortsätter:
– Jag hade det jobbigt i skolan. Vi hade ju träningar på dagarna, och jag missade mycket. Sedan har jag svårt för att plugga själv. Jag har försökt, men det går liksom inte. Det gjorde mig stressad, jag vill ju lägga tid på hockeyn, som är det jag vill hålla på med. En kväll bröt jag ihop, det blev för mycket för mig. Men det löste sig. Jag tog bort något ämne, och kommer gå fyra år i stället för tre. Det känns skönt.
Du fick dessutom vara med om ett guld – ett guld ingen trodde att ni hade någon chans på.
– Det gjorde nästan inte vi heller, och när vi förlorade med 2–7 hemma kändes det kört, men det gick ju.