Åse Arnesdotter Kaati, som är född och uppvuxen i Kiruna, flyttade ner till Luleå för 20 år sedan.
Hon funderade över hur hon skulle gå till väga för att hitta vänner i sin nya hemstad och fick en idé.
– Jag ringde till Luleå Hockey och kollade om de behövde någon hjälp och jag fick börja jobba i VIP-rummet i gamla Delfinen. Då lärde jag känna många inom föreningen som än i dag är goda vänner. De blev min extrafamilj när jag flyttade ner helt ensam, säger hon.
Sedan var hon fast.
I dag är Åse en trogen supporter som suttit på stol fyra på sektion M, rad 13, de senaste åtta säsongerna.
Hon brinner för sporten och det sociala runt omkring.
– Att gå på hockeyn är som en släktträff. Vi har ju suttit här tillsammans i flera år. Men det är inte bara personerna runt omkring här, utan även publikvärdarna och de som står i kiosken. Det är glada tillrop och en familjär känsla i Luleå Hockey som jag tycker så mycket om, säger hon.
Det stora hockeyintresset har funnits där sedan barnsben och det är ingen tvekan om att Luleå Hockey är en stor del av hennes liv.
– Det är ljuset i höst- och vintermörkret när allt är deppigt. Det är min frizon i livet. Här kan jag koppla av, prata med kompisar och förhoppningsvis se bra matcher. När jag kommer innanför dessa dörrar mår jag direkt bra.
Hon fortsätter:
– Jag kan låta som en väldigt pratglad person, men jag är rätt blyg av mig, så när jag kommer hit kan jag leva ut den jag egentligen är.
Kan du utveckla det?
– Här känner jag att jag är mig själv. Det är jag kanske inte riktigt utanför i alla sammanhang. Jag är engagerad i Svenska kyrkan, förtroendevald och sitter i kyrkorådet i Luleå domkyrkoförsamling. Alla där vet hur engagerad jag är i hockeyn. Är det möte och hemmamatch samtidigt så behöver jag inte ringa och anmäla att jag inte kommer. Jag är här. Det har de accepterat.
Men när hon sprang på sina vänner från kyrkan i ishallen blev hon stressad. Domprosten, domkyrkokaplanen och några diakoner hade köpt biljetter några rader högre upp.
– De är goda vänner till mig, men ändå tänkte jag: ”Oj, nu måste jag tänka på hur jag beter mig”.
Åse firade segern med känslor och inlevelse, precis som vanligt.
– När matchen var slut kollade jag upp mot mina kollegor som gav tummen upp. Det här är stället där jag kan vara helt avslappnad och inte tänka på hur folk tycker man ska bete sig. Det är kutym att du ska vara si och så i kyrkan eller på ett möte, men jag känner att det här ger mig energi.
Hennes favoritspelare i Luleå Hockey är Johan Forsberg. Varje match bär hon tröjan med nummer 9 på ryggen.
Det kommer hon göra även kommande säsong även fast han inte är kvar i laget längre.
– Det var tufft när han inte fick förnyat kontrakt. Det var jättetufft, säger Åse och tårarna börjar krypa fram i ögonen.
– Han är inte en dussinspelare. Jag har träffat många spelare men aldrig varit med om en person som bryr sig så mycket om sina medmänniskor som han gör. När jag var sjuk hörde han av sig och stöttade mig.
Det var i januari 2018 som Åse blev akut sjuk. Hon hade varit på Luleå Hockeys bortamatch i Skellefteå med några vänner när hon började må illa. Hon trodde att hon fått vinterkräksjukan och isolerade sig hemma i sin lägenhet.
Hennes pappa försökte ringa, men fick inget svar.
Han blev orolig och skickade dit hennes vänner.
– Jag bor på bottenvåningen och det var full vinter. Min kompis man klättrade i snöhögar och såg mig ligga på soffan. Jag reagerade inte när han bankade på rutan.
Räddningstjänsten kom och bröt upp dörren.
– Jag var helt borta. Det var på håret. En timme till så hade jag inte klarat mig.
Vad hände?
– Jag hade hamnat i blodsockerkoma och visste inte om att jag hade diabetes. Jag hade 38 i blodsocker, man ska ha fem-sex. När man får högt blodsocker kan man må illa, men jag tänkte att det bara var vinterkräksjukan.
Åse låg nedsövd i fem dagar och tvingades genomgå sju operationer.
– Det var som att kroppen höll på vittra sönder inifrån. Jag klarade inte ens av att trycka på den lilla röda larmklockan eller hålla i ett glas med vatten.
Hon fick vara två veckor på sjukhuset och den långa vägen tillbaka började.
– Jag är en sån person som behöver ett mål framför mig. Och jag satte direkt upp ett. Om det var det sista jag gjorde, så skulle jag se en match till med Luleå Hockey, så jag började träna med gåbord. Jag gick med pyttesteg och sjuksköterskan tyckte jag skulle vila. Men jag sa nej, jag ska gå längst bort till köket. Jag skulle på hockeyn igen. Det var min drivkraft.
I dag är hon tacksam för att klubben i hennes hjärta gav kämpaglöden som hon behövde.
– Jag tackar Luleå Hockey för inspirationen och Johan Forsberg för peppen att ta mig tillbaka. Johan hade inte behövt stötta mig, men han gjorde det. Bara de små orden som ”kämpa” och ”du kommer klara det” gav mig kraft i svåra stunder.
I början av mars var Åse tillbaka på sin stol igen.
– Alla ställde upp så otroligt mycket bara för att jag skulle kunna komma. Jag fick så mycket kärlek runt om kring och blev nästan golvad av alla som ville hjälpa mig. Det är något med hockeyfamiljen. Alla sluter upp när någon mår dåligt. Då finns stödet där. Det var fantastiskt att komma tillbaka, även om det var lite väl tidigt. Men längtan var större än smärtorna. Jag var på benen, men det var knappt.
Vilken resa du har gjort.
– Ja, jag är själv imponerad att jag är här. Det var nära att jag inte överlevde. Det här stället har hjälpt mig otroligt mycket, säger hon och tittar ut över läktarna.
– Säsongskortet är en livförsäkring för mig.
Åse dras fortfarande med komplikationer. Hon har genomgått tio laserbehandlingar och två ögonoperationer.
Men hon klarar av att besöka sin frizon och studerar till lärare på LTU.
– Jag har fått lägga om kosten helt. Jag har fått sluta med allt som gjorde livet roligt i matväg. I stället för hockeygodis i väskan så har jag ett äpple och vatten. Jag mår rätt bra förutom att ögonen krånglar lite, men jag kan ju vara här vilket känns underbart.