LULEÅ/ISHOCKEY
Det är på något sätt vackert. Ishallen Delfinen byggdes 1970, för att ersätta IFK Luleås gamla hemmaplan, uterinken vid friluftsområdet Cedern på Östermalm i Luleå. Stefan Nilsson var bara två år gammal när ishallen stod färdig, han var fyra år när han tog sina första skridskoskär på den konstfrusna isen.
Efter det hade Nilsson aldrig en annan hemmaplan i Sverige.
I kväll hissas hans tröja till taket där.
Jag pratade med Nilsson i torsdags, försökte få honom att sammanfatta sin karriär utifrån ett tjugotal bilder som jag hittat i NSD:s arkiv. En av dem föreställde hans pappa Lars-Åke, ”Bobban”, därför att det är omöjligt att berätta historien om Stefan Nilsson utan att nämna mannen som skapade pojken, hockeyspelaren och mannen. Nilsson den äldre jobbade som vaktmästare på Tunavallen, han tränade pojklag, han var på i stort sett varenda a-lagsträning för att lära sig nya saker och grabben följde naturligtvis med. Konstant. Som en skugga.
Där grundlades både ett smeknamn och ett av stans största hockeyintressen. Men precis som alla andra fäder skapade ”Bobban” Nilsson mer än så.
– Han var hård, men hjärtlig. Tränar man så gör man det för att bli bättre, man ställer krav för att man vill allas bästa, inte för att vara taskig. Det fanns ett stort hjärta i farsan men han var ganska burdus, på sitt sätt, sa Nilsson.
Jag frågade om den beskrivningen påminde om någon han kände.
– Ja, alltså, jag känner väl att jag kan säga vad jag tycker och ibland är det nog folk som kan irritera sig på det. Men i det finns det ju alltid en vilja av att komma framåt, att skapa en process, att forma något. Om ingen tycker något händer det ju inget. Jag har mycket av pappa i mig, jag vet inte om det är genetiskt eller bara att jag tagit efter honom.
När NSD-sporten publicerade sin ranking – en gemensam lista – över Luleå Hockeys bästa centrar genom tiderna så höll vi Mika Nieminen som nummer ett. När vi gjorde en omröstning på NSD.se så svarade läsarna att de tyckte att Veli-Matti Ruisma var den bäste.
Själv håller jag Stefan Nilsson som den störste någonsin. Varför?
Matti Ruisma var en titan under klubbens sista år i gamla division I, men gjorde bara en säsong i elitserien. Kort sagt: För litet urval.
Mika Nieminen är troligen den mest talangfulle spelare som någonsin spelat i Luleå, men talang är bara en av ingredienserna som skapar en hockeyspelare. När Nieminen skulle täcka skott i en SM-semifinal lyfte han på foten för att han var rädd att det skulle göra ont. Brynäs vann.
Stefan Nilsson kommer för alltid att vara en av de bästa passningsspelare som Sveriges högsta serie skådat, men han var så mycket mer än så. Ledare, inofficiell tränare, förebild och fokuspunkt. Han lämnade Luleå Hockey för att klubben inte hade råd att betala hans femårskontrakt, men smutsade inte ner sitt minne genom att välja en annan elitserieklubb. Istället flyttade han utomlands – och när det äventyret var över nobbade han högre löner i andra elitserieklubbar för att leda Luleå på isen. Nu för tiden gör han det från båset.
Stefan Nilsson var redo att offra en del av sin egen kropp för att ge Luleå Hockey ett SM-guld. Det är lätt att komma ihåg när Thomas ”Bulan” Berglund la sig på pucken vid den sista tekningen i Frölundaborg våren 1996, men vi ska inte glömma bort vad som ledde fram till den tekningen, att Nilsson täckte skott med pungen och kröp ut i båset med svåra smärtor medan han bad till Gud om att få vinna matchen.
Stefan Nilsson gjorde så att Luleå Hockey vann med alla till buds stående medel. Därför håller jag honom som klubbens bäste center någonsin.
Oavsett om ni håller med mig om rangordningen eller inte är det omöjligt att missa att Stefan Nilsson är en stor del av Luleå Hockeys historia.
Aldrig har en hyllning känts mer korrekt.
Äntligen är allt ljus på ”Skuggan”.