Det är tisdag kväll och klockan har passerat en bit över åtta. Den kyliga luften biter tag och doften av välanvänd ishall tränger in i näsborrarna. Det är fullt liv i Coop Norrbotten Arenas C-hall. Luleå Hockeys damlag i division 2 är på is och vid sidan om slipas det skridskor.
Jag går in i omklädningsrum 3 där Hertsörinkens damlag byter om. Jag blir varmt välkommen, slår mig ned och börjar packa upp trunken.
Raili som sitter bredvid mig berättar att hon har dubbelsidig öroninflammation, men det hindrar henne inte från att vara med på träningen. Hon trycker in bomull i öronen och informerar laget att hon inte hör något de närmaste två timmarna. Sedan flikar Anna in och berättar att hon spelat med en spricka i armen som hon ådrog sig efter en närkamp med Mia. Jag inser snabbt att jag inte kan beklaga mig över mitt svidande skoskav.
Mia, som är en av grundarna till laget, hjälper mig få tröjan över skydden och för en stund känner jag mig som Luleåstjärnan Jenni Hiirikoski.
Det är första gången jag träffar laget men jag känner mig snabbt som en del av gänget. Jag ler för mig själv. Jag omges av kvinnor som spelar ishockey.
Jag tänker på en dokumentär jag såg för ett par år sedan, Thin ice. Man får man följa några buddistiska och muslimska unga kvinnor som bor vid foten av Himalaya och som bildar ett ishockeylag. De ställer upp i den indiska provinsen Ladakhs årliga mästerskap ledda av en kvinnlig backpacker från USA. De förverkligar sina drömmar och sätter allt på spel för kvinnors rätt att spela ishockey – trots att förutsättningarna är hopplösa och männen motarbetar dem genom att ändra reglerna.
Likheterna är inga alls, men samtidigt så många.
Efter ett par skridskoövningar är jag helt slut. Fötterna värker och jag inser snabbt jag inte är lika bra som jag minns. Under högstadiet lirade jag och mina tjejkompisar på uterinken i Sävast flera gånger i veckan. Vi tände strålkastarlamporna, skottade planen och spöade killarna som utmanade oss i smålagsspel. Det fanns aldrig en tanke på att göra det under mer seriösa former. Vi har vuxit upp med att hockey bara är för killar. Det var ingen som sa det rakt ut men ändå satt det så djupt rotat i oss.
Sedan var det dags för spel. Jag imponerades av Marilyn som vaktade ena målet. 49-åringen från USA bar en kanadensisk landslagströja med Yzerman på ryggen och såg ruggigt mäktig ut när hon räddade ett hårt skott från Isabelle.
Personligen bidrog jag med att vara hundraprocentig som tekare. Jag tekade visserligen bara en gång, men den prestationen lever jag på i några veckor.
När träningstiden var slut fortsatte vi spela ett tag till. Det var för roligt för att sluta. Och det är just det som driver laget.
Kvinnor i olika skeden i livet som vill spela ishockey i ett lag där det är okej att missa en träning då barnvakt saknas och då det är okej att komma som man är och delta utifrån sina förutsättningar.
Det här laget fyller ett tomrum och jag hoppas fler vågar göra något liknande.
Jag lämnar omklädningsrummet sist tillsammans med Mia. Hon berättar att de är ute efter en tränare för att ta kliv framåt till nästa säsong då tanken är att Hertsörinken ska spela seriespel.
När jag sätter mig i bilen och kör därifrån känner jag mig full av inspiration. Siffror visar att allt fler tjejer börjar spela ishockey – nu är det dags att allt fler kvinnor gör det också.