Det var den finländske ikonen Jarmo Myllys som fick honom att vilja bli målvakt.
Det visade sig tidigt att även han hade fallenhet för det där med att rädda puckar.
– Men talangen tar en bara till en viss nivå. Man måste jobba hårt också, säger Joel Lassinantti.
Det har han gjort.
– Jag hade Jörgen Eriksson som tränare både inom fotbollen och hockeyn när jag var liten, säger Joel Lassinantti och fortsätter:
– Han drillades oss hårt. Han krävde inte att vi skulle vinna. Men det var disciplinerat. När vi tränade förväntade han sig att vi lyssnade och gjorde vårt bästa. Det passar kanske inte alla att ha en sådan tränare i så ung ålder. Fast jag lärde mig mycket av det. Jag har tagit träningen seriöst.
Han har alltid känt att man trott på honom inom Luleå Hockey.
– Men från det att jag fick chansen i ungdomslandslaget fick jag ofta höra att jag var för liten, och inte skulle klara av nästa nivå, säger han.
Sedan tillägger han med ett leende:
– Fast det där är inget jag har brytt om och nu var det faktiskt ett tag sedan jag hörde någon säga det.
Hans J20-debut slutade i besvikelse.
– Det hade gått bra för mig, och de var redan klara för topp åtta. Så jag fick chansen i en match Skellefteå, som var tvungna att vinna, och hade kallat in Tim Erixon och David Rundblad och allt vad de nu heter. Det var en helt annan nivå än den jag var van vid, de äldsta var ju fyra år äldre än mig, säger Joel Lassinantti och berättar att han släppte flera puckar förbi sig och blev utbytt i den första pausen.
Det gick desto bättre när han några år senare debuterade i SHL.
– Fast det höll på att bli mål direkt, som tur var lyckades jag att klämma fast pucken i armhålan, säger han.
Han skrattar.
– Det hade varit jobbigt att släppa in den där styrningen.
Efter det fick han stå merparten av matcherna.
– Det var Daniel Larsson som var tänkt som förstemålvakt, säger Joel Lassinantti och fortsätter:
– Jag trodde bara att jag skulle få ett fåtal matcher. Han hade ju mer erfarenhet än mig. Och jag hade ingen brådska. Det har jag aldrig haft. Jag såg det som en möjlighet att lära mig av honom. Han var ju en målvakt jag länge hade sett upp till. Men det flöt på bra.
Att spela för Luleå Hockey hade länge varit en dröm.
När han i tioårsåldern fick i uppgift av sin lärare att skriva några rader vad han ville bli som stor skrev han att han drömde om att få representera stadens elitlag.
– Jag är tacksam över att jag fick möjligheten att göra det. Väldigt tacksam, säger han.
Hans främsta minne från åren i Luleå Hockey är då laget vann Champions Hockey League.
Inte någon individuell utmärkelse eller något rekord.
– Det var en mäktig upplevelse. Jag stod rös i kassen de sista minuterna när alla i publiken stod upp och hejade fram oss, säger Joel Lassinantti.
Han är besviken över hur den senaste säsongen slutade.
– När vi spelade som vi skulle så var det inte många lag i SHL som hade en chans mot oss, säger Joel Lassinantti och fortsätter:
– Man vet aldrig. Vi hade kanske åkt ut i kvartsfinalen. Men vi kände att vi var det bästa laget. Och det är klart att jag hoppades på att få avsluta med ett guld. Förhoppningsvis var det inte det sista jag gjorde i klubben.
Han har tränat på egen hand sedan kontraktet med Luleå Hockey gick ut.
– Det kändes lite konstigt att inte vara med när de drog i gång försäsongsträningen, men jag tänkte att det kunde vara roligt att testa på något nytt och tog hjälp av en fystränare som bland annat har jobbat med landslaget, säger han.
Han ler.
– Även om jag inte alltid har haft någon att snacka skit med mellan övningarna och före och efter träningarna så tycker jag att det har gått bra.
Sedan några veckor tillbaka vet han också vilken klubb han ska spela för när säsongen 2020-2021 kan inledas.
– Det har funnits intresse tidigare också, det har bara inte känts rätt. Men jag pratade med Malte Strömwall, som spelade där förra säsongen, och han hade bara bra saker att säga om Sotji. Mycket är nybyggt, och faciliteterna och vädret är bra, säger Joel Lassinantti och berättar att de flesta av spelarna i laget har tilldelats lägenheter i området där de som tävlade i de olympiska spelen bodde.
Han kommer att vara en av fyra svenskar i Sotji.
– Det är en trygghet, om det bara hade varit ryssar i laget så hade det nog varit svårare att komma in i det, säger han.
Med ett leende tillägger han sedan:
– Vi fyra får hålla ihop.
Fast han vet inte riktigt vad han vad han ska förvänta sig rent spelmässigt.
– Jag tror inte att spelet är lika snabbt som i SHL, säger Joel Lassinantti och fortsätter:
– Men det är en nivå upp. Det finns många skickliga spelare där. Spelet är också lite öppnare. Och nu ska de byta till mindre rinkar. Jag har ingen aning om hur det kommer bli. Jag har ju bara spelat på stor rink. Men jag åker dit med ett öppet sinne och hoppas kunna utvecklas som målvakt.
Att han sina framgångar till trots bara har fått ett fåtal chanser i Tre Kronor är inget han surar över.
Men under sin tid i det stora landet i öster hoppas han kunna övertyga förbundsledningen om att han är en spelare för landslaget.
– Det värderas kanske högre om man spelar bra där borta. Men om de inte tycker att jag är bra nog så är det bara att acceptera det och försöka spela ännu bättre, säger Joel Lassinantti.
När vi lämnar cafét som vi har suttit och pratat på stoppas Joel Lassinantti av en äldre man.
– Visst är det målvakten?, säger mannen.
– Det är det, svarar Joel Lassinantti och skrattar.
Mannen berättar att han jobbade som fotograf förr i tiden och räknar upp Olof Palme och ytterligare några kändisar han har plåtat. Sedan tar han fram en kamera och frågar om han får ta en bild på honom. Under tiden han gör sin kamera i ordning gratulerar han Joel Lassinantti och önskar honom lycka till i Ryssland. Han tackar artigt. Innan de skiljs åt konstaterar mannen att det är roligt att unge Jesper Wallstedt kommer få chansen.
Det håller Joel Lassinantti med honom om.
– Jag tror att han kan bli bra, han är ju större än dig, säger mannen.
– Och han kommer säkert att bli bättre än mig, svarar Joel Lassinantti och ler.