Solen sken och termometern hade krupit upp på åtta plusgrader när Eric Elliott och hans fru Marcy var på väg till Pontushallen i Luleå.
Det var Valborgsmässoafton 1999 och paret Elliott visste inte riktigt vad som väntade dem innanför dörrarna.
Under sina sju år i Luleåklubben hade Eric Elliott tagit Plannja Basket från att vara en nykomling i basketligan till att bli en maktfaktor i svensk basket.
Den amerikanske guarden sköt två SM-guld till Norrbotten och sig själv långt in i fansens hjärtan.
Pontushallen döptes om till "Huset Elliott", efter en populär TV-serie, och varje match kokade hallen av förväntningar på vad den lille amerikanen skulle hitta på.
Men nu var en epok över.
Trots att det gått ett par veckor sedan Plannja säkrat klubbens andra SM-guld var nästan 2000 människor på plats i arenan.
Och de fanns där för en enda anledning - att säga farväl till Eric Elliott.
Tröja nummer 14 hissades upp i taket under en högtidlig ceremoni. En storbilds-TV visade klipp från Elliotts makalösa tid i Norrbotten och slutligen fick huvudpersonen själv ta till orden.
- Det här är helt otroligt. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är en stor helgdag i Sverige och så kommer det så här mycket folk, sa han.
En stund senare lämnade han Pontushallen för sista gången med ett löfte om att någon gång komma tillbaka.
- Det måste jag göra, på ett eller annat sätt, sa han.
Nästan 13 år senare har Eric Elliott precis kommit tillbaka till den nybyggda villan i Hudsonville, tre timmars bilfärd väster om Detroit, efter en dag på jobbet.
Kostymbyxorna är utbytta mot träningsbyxor och på fötterna sitter ett par basketkängor.
- Bryce, kom upp och hälsa. Det är besök från Sverige, ropar Elliott i riktning mot den nedre våningen i suterränghuset där den 14-årige sonen håller hus.
Elliott junior kommer upp, tar i hand och försvinner sedan ner för trappen igen.
- Jag tror inte han minns så mycket av tiden i Luleå, konstaterar Eric, som själv inte har glömt de sju åren i Norrbotten.
Snarare tvärtom.
- Jag följer med vad som händer via internet. Jag vet att laget har en del skadeproblem. Bland annat såg jag att guarden Mbemba är skadad. Det är inte bra. Han betyder mycket för laget, berättar han och fortsätter:
- Jag har också sett att ligan är riktigt jämn i år. Men det är väl inte så kul om man är från Luleå. När jag spelade var det kanske en eller två klubbar som var med i toppen med oss.
I ärlighetens namn var det inte så många som hade trott att en 182 centimeter lång okänd amerikan skulle bli en stor orsak till att Plannjas framgångar under 90-talet.
Den dåvarande tränaren Charles Barton var på resa i USA hösten 1991 när han fick nys om en 21-årig talang.
Sommaren 1992 kom Elliott till Sverige. Ett halvår senare förlängde han sitt kontrakt med Plannja med ytterligare två år. Sedan blev det två till av bara farten. Och till sist två till.
¬ Jag kände mig trygg att spela i Plannja. Jag ville inte ta risker och vänta in i det längsta för att kanske få ett bättre kontrakt någon annanstans. Jag trivdes bra, jag var lycklig i Luleå. Att bara kasta tärningen för att kanske tjäna ett par dollar extra är inget för mig, förklarar Elliott, som ändå till slut var tvungen att inse att det sju år långa äktenskapet med Plannja bara kunde sluta med en skilsmässa.
¬ Det var tufft. Jag satt i möte med Tore Savander och Lars Mosesson och de hade lagt sitt sista bud, det var ett bra bud. Men jag hade spelat sju år i klubben, vunnit två guld och spelat i Europa. Jag hade två barn och kände väl att det var min sista chans att prova en ny och större utmaning, och tjäna mer pengar innan jag var på fel sida kullen. Jag var ju som på toppen av min karriär när jag lämnade Plannja, säger han.
Rent känslomässigt blev det ett svårt beslut för den då 29-årige guarden.
- Det var en helt underbar tid i Luleå. Jag och min fru gifte oss efter halva första säsongen. Min dotter föddes där. Vi talar ofta om Luleå och vad vi saknar med att bo där.
Hudsonville High School har drygt 1500 elever som går i de olika årskurserna.
Det är i skolans stora idrottsanläggning som Eric Elliott tillbringar stora delar av sin tid.
Efter tre år som coach på Hope College, där Elliott själv spelade, har han återvänt till sin gamla grundskola.
Sedan hösten 2009 är Elliott ansvarig för hela basketverksamheten som innefattar drygt 300 barn och ungdomar.
- Det är ett stort ansvar för mig. Det är i och för sig bara en skola, men i USA vill alla skolor vinna. Så det är en hel del press, framför allt från föräldrar som vill se sina barn vinna. Men jag gjorde klart vad som gäller redan när jag tillträdde, att det är jag som sköter det, inte föräldrarna, säger han.
- Jag tror att killarna tycker pappa är bra, men ganska tuff, förklarar dottern Brianna Elliott.
Hon föddes i Luleå 1993, pratade flytande svenska under sina första år, men kan bara något enstaka ord numera.
18-åringen har precis avslutat sin egen basketträning och står och kikar ett tag när pappan tränar skolans äldsta pojklag.
- De har ju match i morgon, så de kanske bara tränar två timmar i kväll, säger hon.
Att Elliott skulle halka in på tränarbanan var kanske inte helt planerat från början.
När han återvände hem till Michigan efter 14 år som proffs i Europa blev han erbjuden ett coachjobb på sitt gamla college.
- Jag såg det som ett bra och kul sätt att hålla kontakten med sporten. Och nu är det riktigt roligt, förklarar han.
Skylten vid infarten till Hudsonville visar att mäklarfirman Elliott Group har gjort sitt jobb.
Ordet sold lyser klart med stora röda och vita bokstäver.
Något som inte alltid har varit helt självklart under de senaste årens lågkonjunktur i USA.
Elliott, som jobbat heltid som mäklare sedan 2006, förklarar att det varit ett par tuffa år för invånarna i bilindustrins Michigan.
- Det är inte lika illa nu som det var för ett par år sedan. Men det är fortfarande inte bra. Fast vi har klarat oss bättre här i de västra delarna än i Detroit. Vi lever lite som i vår egen bubbla, förklarar Elliott, som driver mäklarfirman tillsammans med sin pappa.
- Jag jobbar, tränar basket och far runt på mina barns idrottsaktiviteter. Jag har ett bra liv. Men ibland kan det bli för mycket. Man åker hemifrån tidigt på morgonen och kommer hem sent på kvällen.
Och det blir ännu en sen kväll för Elliott.
Hans Hudsonville möter Muskegon i ett toppmöte i en av de bästa serierna i delstaten.
Drygt 700 åskådare finns på läktaren när lagen gör entré.
- Det är lite folk när det är matcher mitt i veckan. Ni skulle vara här när det är matcher på fredagskvällarna. Då är det fullsatt, drygt 2000 personer, berättar Dave Feenstra, som är rektor på skolan.
Han och de andra åskådarna reser sig när det är dags för den amerikanska nationalsången.
När den klingar ut pekar han mot Elliott och förklarar hur mycket skolan uppskattar att ha honom som tränare.
- Han är ansedd som en oerhört duktig basketspelare och basketcoach. Eric är en riktigt bra lärare och pedagog och vet precis hur han ska göra för att lära ut saker till sina spelare. Våra elever uppskattar honom verkligen, säger Feenstra och berättar en rolig anekdot:
- Vi hade ett par svenska elever som var utbytesstudenter här. När de fick reda på att det här var Eric Elliotts gamla skola blev de imponerade och förklarade för mig att Eric är som Michael Jordan i Sverige. Jag visste att han var duktig, men jag hade inte en aning att han var så uppskattad och älskad där. Eric är ju inte den typen som berättar sådana saker.
På bänken manar Elliott på sina spelare. Och det verkar ge resultat.
Hemmalaget tar ledningen och ser ut att rycka ifrån. Men sakta men säkert jobbar Muskegon ikapp och när matchen är slut har gästerna vunnit med fyra poängs marginal.
Trots det behöver inte Elliott vara orolig för sitt jobb.
- Vi gick till kvartsfinal i delstatsmästerskapet i fjol, och det hände 1938 senaste gången. Så Eric har verkligen utvecklat basketen här på skolan, säger rektor Feenstra belåtet.
Elliott själv är däremot inte helt nöjd efter slutsignalen.
- Det är lika jobbigt att förlora som coach som det var som spelare. Det är nästan värre nu. Som coach kan jag inte påverka på samma sätt hur det gick i matcherna. Det kunde jag göra som spelare.
Har du tankar på att återvända till Sverige och Luleå som coach?
- Någon gång kommer jag göra det, absolut. Jag skulle vilja göra det. Så fort barnen är äldre är det något som jag vill göra. Tanken har alltid funnits i mitt bakhuvud, säger han och fortsätter:
- Det är en hel del av mina gamla lagkamrater som är coacher nu. Jag saknar spänningen som blir kring stora matcher, att hela tiden få tävla och försöka vara så bra som möjligt. Det är ju en del av den person jag är.
Elliott om...
...sina bästa minnen från åren i Plannja?
"Rent basketmässigt var det när vi vann guld 1997 och 1999. Men mina allra bästa minnen är faktiskt utanför basketen. Som när vi firade nyår ute på isen i Norra hamn med alla fyrverkerier. Bara det att få uppleva alla saker som skiljde sig från vår kultur var helt fantastiskt. Det är sådana saker som jag kan sakna nu."
...sin bästa coach i Plannja?
"Jag hade bara Charles Barton och Brad Dean och de var helt olika. Brad var en taktiker. Charles var mer en utvecklare. Jag kan inte säga att den ene var bättre än den andre. Jag har tagit till mig det bästa från dem."
...de bästa medspelarna i Plannja.
"Det finns en del del bra att välja på. Kevin van Veldhuizen, Daren Engellant, Dennis Aulander, Håkan Larsson och John Pettersson. Håkan gick på basketgymnasiet när jag spelade. Han tränade med oss i bland och jag kunde se att Håkan var bra, och ett par år senare var han en av de bästa i ligan."
FAKTA Mannen, myten, legenden
Namn: Eric Elliott.
Ålder: Fyller 43 i september.
Bor: Nybyggt hus i Hudsonville i västra Michigan.
Familj: Frun Marcy, barnen Brianna, 18, Bryce 14, Chloe 9.
Yrke: Mäklare och basketcoach.
Klubbar som spelare: Hudsonville High School (85-88), Hope College (89-91), Athletes in Action (91), Plannja Basket (92-99), Lietuvos Rytas (Litauen) (2000-2001, Ostende (Belgien) (2002), Stal Ostrow, Polonia (Polen) 2003-2005, Sallén (2006) .
Klubbar som tränare: Uppsala (spelande assisterande coach), Hope college Hudsonville High School (headcoach och programansvarig).
Främsta meriter: Två SM-guld med Plannja, utsedd till ligans bästa spelare 1999, utsedd till ligans bästa guard fem gånger, litauisk mästare 2000, utsedd till litauiska ligans bästa utländska spelare 2000, tvåa i Suproleague 2001. Uttagen i polska ligans all star-lag två gånger.