Hur mycket lärde sig Luleå Hockey i fjol?
Svaret på den frågan bestämmer om det blir SM-guld eller semifinal.
Jonas Rönnqvist har uppfostrat spelarna till att lyda pappas minsta vink.
Nu måste han släppa dem fria.
Solen skiner, fåglarna kvittrar i Robin Jonssons skägg och flaggorna vajar från balkonger på Porsön och Hertsön.
Nere i ishallen filar Luleåtränarna på sina bästa imitationer av flodpärlmusslan, spelarna funderar på hur de ska kunna skaffa sig fördelar mot sina antagonister i Frölunda och fansen snickrar på snaskiga sånger.
Det är förväntningar och oro i luften. Allt ligger fortfarande öppet.
När jag skriver det här har inte Bud Holloway tagit sina första guldglänsande skär ännu. Ulf Samuelsson funderar fortfarande på powerplayformationer, Rickard Wallin tejpar klubbor och i Gävle försöker Pekka Alcén snacka Johan Holmqvist till slutspelsform.
De första kvartsfinalerna har inte börjat än och årets slutspel är terra incognita, okänd mark, en blank fläck på hockeykartan. Vi är alla upptäcktsresande i det nya landet som tror, hoppas eller vill - men ingen vet vad som kommer att hända.
Frågan är hur mycket Jonas Rönnqvist har lärt sig.
Laget är byggt på ett annorlunda sätt än i fjol. Backarna är fler, större och skickligare. Forwards är spetsigare, fartigare och i viss mån elakare. Det finns fler potentiella målskyttar, fler fysiska hot och fler ledare i omklädningsrummet.
Det ser bättre ut på alla plan.
Ändå är det något som gnager i mig.
Jonas Rönnqvist vill sätta sin egen agenda. Rönnqvist vill att laget spelar sitt eget spel, att motståndarna anpassar sig till Luleå istället för tvärt om.
Jag är inte säker på att det är rätt sätt att tänka i ett slutspel.
Luleå Hockey har gått från lindansarlag till guldkandidat och det är Jonas Rönnqvist och hans spelsystem som gjort den förvandlingen möjlig. Spelarna har alltid en linje att luta sig mot, alltid en riktning att jobba mot. Men jag tror att samma spelsystem också skapar spelare som är sämre på att lösa uppgifter i stridens hetta. Ja, det är viktigt att ha ramar - men blir ramen för snäv skapar den mer begränsningar än trygghet.
När Luleå Hockey under Jonas Rönnqvist får spela sin hockey är det få lag i Sverige som är bättre. När Luleå Hockey får kontrollera skeendet finns det få lag som orkar uppamma den arbetsmoral som krävs för att vinna mot maskinen.
Men hur ofta kommer Luleå Hockey att få göra det i slutspelet?
I Jonas Rönnqvists första slutspel som Luleåtränare fick hans lag tre matcher mot Djurgården. Sedan tog det stopp. Laget räddades av ett sista desperat utbrott av genialitet från Janne Niinimaa i den avgörande matchen, annars hade serien varit förlorad. I den efterföljande semifinalen mot Skellefteå fick Luleå diktera villkoren i ganska exakt två matcher och en period.
Mot AIK i fjol fick Luleå ännu mindre tid på sig. I fyra perioder kunde Luleåspelarna följa linjerna, sedan krackelerade deras världsbild snabbare än Chris Abbott hinner säga "Rastislav Pavlikovski".
Hur länge det dröjer i år? Ingen vet - vi vet bara att det kommer att hända.
Jag har inga egna ungar, men jag har ändå snappat upp en del om uppfostran genom årens lopp. Struntar du i ditt barn är chansen stor att det växer upp till en bråkig jävel som skämmer ut både sig själv och dig inför världen. Skämmer du istället bort ditt barn kommer hen aldrig att våga lämna din sida för att klara sig på egen hand.
Är det något som de senaste slutspelen borde ha lärt Jonas Rönnqvist är det att han, precis som alla föräldrar, måste hitta precis rätt balans mellan regler och rännande, förmaningar och frihet.
Så: Är spelarna redo? Svaret får vi först när dammluckorna spricker och känslorna väller in.
Det här är en oerhört stark trupp med ett spel som till och med skrämmer Skellefteå.
Men för att ta SM-guld krävs mer än så.
Nu måste Jonas Rönnqvist låta sina spelare åka ut på isen och strunta i allt han lärt dem, älska det oväntade och frossa i känslorna.
BSTL - Bara Så Triumferar Luleå.