Guldmedaljen från brittiska Luton, då Sverige efter 1-0 av Pia Sundhage i första finalen på hemmaplan vann returmatchen på straffar, är långt ifrån den enda anmärkningsvärda detaljen i nu 54-åriga Uusitalos karriär.
Hon började spela i hembyn Jarhois när Jarka IF startade sin damverksamhet 1978.
Bara fyra år senare var klubbadressen Hammarby.
- Eftersom jag sökte jobb i Stockholm tänkte jag att det skulle gå lättare att komma in i samhället om man spelade fotboll. Så jag skrev ett brev till tränaren och fick provträna, han tyckte det var bra och så var det på den vägen, berättar forwarden som därmed aldrig hann sätta sina fötter i fler Norrbottenslag.
- Flytten var i mars 1982 och gick direkt från Jarhois. Jag hann aldrig spela med länslaget eller någonting, säger hon och tillägger som i förbifarten:
- Och så blev det landslaget i september...
Samma landslag som alltså tog guld i vad som brukar kallas det första officiella EM:et 1984. VM var inte ens påtänkt.
Avgjorde EM-semifinalen
- Första var 1991. Men då var jag ju inte med längre, skadade korsbandet på träning 1987 och tvingades sluta, förklarar Doris Uusitalo som dock spelat på lägre nivå ända till 1996. Hon nämner snabbt en av EM-slutspelets höjdpunkter:
- Det blev inga mål i finalerna men semifinalmatchen mot Italien i Rom (seger med 3-2) avgjorde jag.
Doris Uusitalo visade sig ha en hel del kvar i benen också vid inhoppet för grannbyn men när Kaunisvaaras 50+-lag ställdes mot ett ungt och hungrigt gäng från Parkalompolo hade det krävts fler spelare av samma kaliber. Enda egentliga strecket i räkningen var nog en missad straff. Uusitalo la skottet högt mot "Parkas" Hilde Björkteg som gjorde en reptilsnabb tipp och säkrade returen.
- Hon gjorde en bra räddning, så är det bara. Men jag borde väl lagt skottet lite lägre, konstaterar skytten.
- Just ja, f-n, var det hon..? Om jag vetat det skulle jag blivit mer nervös, säger utespelaren Björkteg och ler efter sitt lysande inhopp i målvaktskläderna.
"Mötte bara 50-åringar"
Dagens första herrmatch var tänkt att bli en repris på Lilla VM-finalen för 50 år sedan, då IFK Kalix segrade över Kaunisvaaras lag. Revanschsuget hos herrarna var därmed stort men kom på skam när Kalix lämnade på matchdagens morgon lämnade återbud. I stället fick gänget möta ett yngre hemmalag - en något för tung uppgift enligt Torbjörn Bergmark, lagkapten 1961, tillika NSD:s chefredaktör under en period på 1990-talet.
Han sammanfattar med ett skratt:
- Dagens version av laget var väl lite "årgångssliten". Vi hängde inte riktigt med men mötte bara 50-åringar så det var ju liksom ungdomar, inte så mycket att säga om det.
- Men nu har vi ju ytterligare en revansch att kräva. Vi får lägga dem på hög och håller på tills vi är 90...