Uppstigning 05.00 i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Sen flyg till Köpenhamn och tåg till lägenheten i Helsingborg, där hon bor. När NSD når Gällivarebrottaren Johanna Mattsson har hon precis kommit hem från den trippen.
Med sig på resan från Golden GP-finalen – eller om man vill se det som genrepet inför VM i Uzbekistan i september – hade hon en bronsmedalj.
Och de långa resorna gör hon med glädje. För den här sommaren får hon ju äntligen koncentrera sig på brottningen igen.
– Det är ju det här man vill hålla på med. Det är därför man tränar och sliter 365 dagar om året, säger Johanna Mattsson innan hon sammanfattar helgen i Baku:
– Jag kände mig i ganska bra fysisk form men sen stämde väl inte riktigt brottningen till hundra procent. Jag ligger lite efter i den här matchbiten. Det går bra när vi kör situationsträning, där känner jag mig jättestark, men det är just det här med tajmingen jag behöver jobba lite till med. Jag hoppas att de här sex veckorna inför VM ska göra susen och att det då kommer att sitta till hundra procent.
Hur mycket roligare är den här sommaren än de två tidigare?
– Nu får jag leva det liv jag vill leva. De sista två somrarna har jag fått leva som en vanlig ”Svensson”, eller vad man nu ska säga (skratt). Jag har tränat väldigt mycket men jag har hållit mig på hemmaplan. Nu får jag äntligen resa och vara på läger, det som jag vill hålla på med.
EM-guld i Finland
Vi backar bandet till 2 april. Då, på EM i Vanda just utanför Helsingfors, stod Johanna Mattsson i en mästerskapsfinal igen – efter en två år lång rehabilitering för den senaste korsbandsskadan.
Väl där behövde hon bara en minut och 26 sekunder på sig för att slå turkiskan Hafize Sahin.
Mattsson var tillbaka – med besked.
– Det var verkligen ett kvitto på att jag är tillbaka på allvar – och det var så roligt att jag slog bra brottare också. Så det var också skönt, att jag fick komma tillbaka och vinna mot världseliten, säger hon.
Hur var känslan efteråt? Det har ändå varit en lång väg.
– Ja, det har det ju. Det var nästan på tvåårsdagen efter att mitt korsband gick sönder för tredje gången som jag vann EM igen. Så det har varit en ganska lång väg faktiskt.
Ganska lång väg...
– Mm, eller väldigt lång väg. Men man glömmer som tur är fort. När det börjar gå bra igen så tänker man inte på det.
Lite senare under intervjun återkommer hon till tankarna efter EM-guldet. Och visst är det medaljerna på mästerskapen som har varit målbilden under de många rehabiliteringstimmarna.
– Man har tänkt på det jättelänge och det är det man fantiserar om. Sen när man väl gör det blir det nästan lite tomt. När det väl händer är det ”okej, nu börjar vi träna mot nästa”. Man är ju så hela tiden – nästa, nästa, nästa.
Hur har tiden efter EM varit? Träningsmässigt alltså.
– Det har varit lite upp och ner. Jag har haft ganska mycket problem med min tumme, jag stukade den jätteilla på en träning i maj och det höll mig borta från mattan i nästan en månad. Men sen har jag kunnat träna på bra.
Hur är det med tummen i dag?
– Nu är det bra. Först trodde jag nästan att jag hade brutit den för halva handen var helt blå och svullen i flera dagar. Sen var jag och röntgade den och de sa att det inte var några skador på benet eller så men de kunde se att det är en väldig kraftig stukning.
"De tränar också varje dag"
I Sverige har det varit en fantastisk sommar. Den har Johanna Mattsson, trots all träning, kunnat njuta av.
– Vi tränar inte två pass varje dag och tränar man på morgonen kan man vara på stranden och göra lite roliga grejer under dagen. Så visst, det kan jag absolut göra.
Men när hon kopplar av från träningen blir det oftast... Just det, träning.
– Jag tycker det är jättekul. Vi har en fotbollsplan här ganska nära så där kan vi gå ut och kasta med en medicinboll nästan bara för skojs skull. Det är liksom lite vila för oss men ändå går vi och tränar lite, så vi kanske njuter på andra sätt än vad alla andra gör (skratt).
Och träningsintresset i familjen är det inte bara hon och lillasyster Sofia Mattsson som har.
– Våra föräldrar är här nere på semester nu och de tränar också varje dag, ibland till och med mer än oss. De är ute varje morgon och springer, går eller välter däck.
Välter däck? Det brukar man inte se så ofta.
– Nä, det är väl inte jättevanligt. Men vi har ett jättestort däck här – eller flera olika traktordäck – på en äng som många är och välter. De tycker de är jätteroligt, så när de är här nere gör de det nästan varje morgon.
Siktar på medalj
Om sex veckor är det dags för VM. Och målet är solklart: Hon ska upp på pallen.
– Medalj, då får man alltid vara nöjd. Så det siktar jag absolut på och skulle jag vinna skulle det vara ett extra stort plus i kanten.
Men det största av de stora mästerskapen är en bit bort: OS i Rio 2016.
Fast visst har Gällivaretjejen redan börjat blicka ditåt. Bland annat genom att dra ner på juriststudierna.
– Det är det stora målet från och med nu. Vårt kval dit börjar redan nästa år på VM – så det är det första man siktar på nu, att vara i bra form då, säger hon och kommer in på skolan:
– Jag har läst ganska mycket nu i ett år så nu har jag tänkt ta det lite lugnare. Jag ska inte ta studieuppehåll men jag ska ändå inte läsa så mycket nu i två år. Nu känner jag ändå att jag har kommit igång och att jag vill fokusera ännu mer på träningen.