Brottningsklubben i Klippan kvart i elva en grå oktoberförmiddag. Brungul medaljongmatta i plast från 60-talet. Orange vävtapet. En lätt doft av mögel och svett. Inne i brottningslokalen sitter Jenny Fransson och några till, röda i ansiktet, svettiga.
– Nej, ”Fari” är på semester hela veckan, vi har kört egen teknik sedan tio, säger Fransson.
Johanna Mattsson suckar djupt. På schemat som hon fått mejlat till sig står det ”Teknikträning 11.00 med Fariborz Besarati”. Ingen förvarning om tränarens frånvaro. Då hade hon inte åkt fyra mil mellan Klippan och Helsingborg.
– Jaha, då får jag köra gym istället.
Mattsson ler, halvt ironiskt. Går in i omklädningsrummet och stänger dörren. Inifrån hörs något som måste vara en knytnäve i väggen och en illa kvävd svordom.
q q q
Mellan april 2008 och juli 2009 förlorade Johanna Mattsson bara en enda match.Två veckor innan VM i september hände det som inte fick hända. Under ett sparringpass mot en manlig motståndare vred hon sönder korsbandet i knät och tvingades till operation. Strax efter skadan satt Johanna och slösurfade på internet.
– Jag satt och läste på en hemsida som låter olika brottningsjournalister tippa segraren i varje viktklass och det var jättemånga som tippat mig som vinnare. Då började jag gråta jättemycket. Det var först då det gick upp för mig vilken chans jag missat.
Trots skadan reste Johanna med landslaget till världsmästerskapet. Medan lillasyster Sofia började resan mot sitt första VM-guld låg Johanna på hotellrummets golv och gjorde armhävningar.
– Jag började direkt tänka på 2010. Jag tränade varje dag när jag var där, jag skulle bara vara med på nästa VM. När Sofia vann kunde jag inte ens gå, jag var jätteledsen själv och skulle vara glad för hennes skull. Det var en konstig situation.
Var du avundsjuk?
– Avundsjuk är fel ord. Jag tyckte det var jättehäftigt att hon vann, det var ett kvitto på att vi höll på den nivån. Men jag hade lite svårt att glädjas med henne.
q q q
Inne i gymmet. Gamla skivstänger, ännu äldre tyngdlyftarplanscher på väggarna. En träningscykel som sett bättre dagar. Utanför, genom en dörröppning, syns brottare i sparring. Mattsson slänger väskan på en pressbänk, tar upp mobilen och ett hopprep. Ställer in tidtagaruret på telefonen. Sätter sig på cykeln. Den svajar till.
– Jag brukar träna styrka på ett splitter nytt gym inne i Helsingborg. Det här är lite...anorlunda.
Tabataintervaller: 20 sekunder maxarbete. Tio sekunder vila. Kör i fyra minuter. Av från cykeln. En minuts vila. Samma sak med hopprepet. Upprepa. Cykelns skakningar. Hopprepets smatter mot plastmattan. Tunga andetag.
– Nu får jag vila en hel minut.
”De värsta passen”
Mattsson låter nästan bitter. Förståeligt. Japanen: Korta armhävningar, några konstiga hopp, ryggresningar, situps, upphopp och snabba fötter. Tio sekunder av varje, vila 30 sekunder, kör igen. Och igen. Och igen.
Mattsson kvider när hon är färdig.
– Det är de värsta passen, den tunga konditionen. Jag kanske låter lite sur, men egentligen är jag glad över vilan. Det är ett sätt för mig att ta mig igenom det, att dela upp det i smådelar.
Du har varit tvungen att lära dig det.
– Ja, man lär sig hitta glädje i konstiga saker tack vare knät.
q q q
Om det var armhävningarna på hotellrummet i danska Herning eller något annat vet ingen. På VM 2010 i Moskva tog Johanna Mattsson i alla fall silver. Sedan hände det som inte fick hända. Under ett sparringpass mot en manlig motståndare vred hon sönder korsbandet i knät och tvingades till operation. Mattsson jobbade sig tillbaka från ännu en korsbandsskada, ännu en operation. Sedan hände det som inte fick hända. Under ett sparringpass mot en manlig motståndare vred hon sönder korsb...
Ja, ni förstår.
Det var bara två veckor kvar till OS i London. Där satt Johanna Mattsson med avslitet korsband och skadad menisk.
Igen.
– Fy fan, jag ville bara spy på det här. Jag vet ju att jag kan komma tillbaka, jag har bevisat att jag kan vara bättre än någonsin när jag gör det. Det är bara så jävla jobbigt att gå igenom den här processen.
Oroar du dig för att det ska hända igen?
– Nu har det gått över, men det är klart att det funnits en rädsla över om knät ska hålla. Man blir ju nervös. Det var skittråkigt, jag var jätteledsen.
När förbyttes känslan av katastrof mot viljan att komma tillbaka?
– Det tog nog sex månader. Jag opererade mig i slutet av juni, ända till oktober-november var mitt knä jättesvullet, det var jättejobbigt att träna, allt var bara jättetråkigt. Men efter jul, när jag kunde träna som vanligt, gick det lättare.
q q q
Ut från gymmet. In i duschen. Snacka lite skit med Jenny Fransson i omklädningsrummet. Blöt i håret, snabbt till bilen. Hem till Helsingborg, Tågaborg, favoritrestaurangen Gröna Hörnan. Pulled pork-burgare till journalist och fotograf. Räksallad till brottaren.
Andas.
I januari ska Johanna Mattsson göra tävlingscomeback, troligtvis på en svensk GP-tävling i Klippan. Förhoppningsvis ska den internationella premiären följa i februari och sedan börjar marschen mot OS i Rio 2016.
Nu utan knäskador.
– Det har gett mig perspektiv. Dels värdesätter jag de här åren som jag faktiskt kan hålla på med idrott, dels insåg jag att det bara var idrott.
Man kanske måste inse det. Om man bara är sin idrottspersonlighet blir det ju förödande om man inte kan hålla på med sin idrott.
– Ja, lite så. Det är väldigt dubbelt. jag älskar det, vill verkligen hålla på med det – men man går inte under för att man blir skadad. Även om det kändes så från början.
Vågar inte stjäla Mattssons böcker
Sedan i höstas studerar Johanna Mattsson på juristprogrammet i Lund. För en gångs skull har hon en dag utan schemalagda lektioner.
– Jag har tänkt länge på att jag skulle sätta igång med något. Juristutbildningen är bred, man kan bli lite vad som helst, därför blev det den. Jag tänker mig att jag ska vara färdig när jag är 32 ungefär, det lär ta dubbelt så lång tid som för mina klasskamrater.
Elitidrott och juridik är två miljöer där tävlingsinstinkten är närvarande.
– Jag har ju hört skräckhistorier om juristutbildningen, att folk gömmer böcker för varandra och så, men det har jag inte märkt av. Än i alla fall.
Vem vågar gömma dina böcker?
– Hahaha, nej, precis.
Trots alla skador har Johanna Matsson aldrig funderat på att sluta. Snarare tvärt om. Tiden som hon varit borta är inte förlorad – den är bara framflyttad.
– När jag har varit borta så mycket har jag missat massor. Mästerskap, tävlingar, läger – jag vill hålla på jättemånga år till. Tills jag är 32, typ.
Nu sa du ”32” igen. Vad är det som gör den åldern så speciell?
– Det är ju OS i Tokyo då. Jag tänker att jag ska hålla på tills dess. Det är mitt knä som är min största motståndare.
Kan du hitta tillbaka till den där Johanna som bara förlorade en match på ett och ett halvt år innan dess?
– Ja. Definitivt.