Vi träffas på en restaurang i Norra hamnen i Helsingborg. Sofia Mattsson har bott i Skåne i sex år och det här området är hennes favoritställe i stan. Har hon en ledig eftermiddag kan hon hänga här och ta en kaffe.
– Speciellt när det är lite finare väder. Då är det ofta så att man tränar och avslutar med ett dopp i havet. Det blir belöningen. Man vet att ”nu springer jag de här intervallerna, sen får jag hoppa i havet”, säger Sofia Mattsson.
Den här dagen visar sig nordvästra Skåne från sin vanliga tråkiga vintersida. Det är nollgradigt, snölöst och råkallt, men solen orkar i alla fall bryta igenom dimman.
NSD träffar Mattsson för att hon ska ta emot NSD-medaljen som årets bästa idrottare i Norrbotten. Skidlegendaren Sven-Åke Lundbäck vann medaljen hela sex gånger, men efter hans sista vinst 1978 är det endast tre idrottare som har vunnit den tre gånger. Tack vare OS-bronset i Rio är 27-åriga Sofia Mattsson det nyaste namnet i den klubben.
– (Charlotte) Kalla borde det vara. Och…kanske Hellner. Inte? Kan det vara backhopparen?
Kalla är rätt svar, Marcus Hellner har vunnit två gånger och Janne Boklöv tog hem NSD-medaljen en gång,
När Mattsson får ledtråden att det är hennes sport, men inte samma kön tar hon det andra namnet direkt.
– Men då är det Tomas Johansson. Men gud. Den borde jag ha kunnat faktiskt.
Vrider vi klockan tillbaka till den torsdagen den 18 augusti i Rio har Sofia Mattsson precis säkrat sin OS-medalj i 53-kilosklassen. Hon har överrumplat kinesiskan Xuechun Zhong och vunnit på fall 29 sekunder in i bronsmatchen.
Efter att domaren höjt Gällivaretjejens hand får hon en svenska flagga inkastad från läktaren. Mattsson gråter, springer runt med flaggan och firar som om hon hade vunnit ett guld.
– Det var mycket känslor. Oron som man hade haft hela sista månaden. Hur ska det gå? Hur ska det gå? Hela tiden behöva vara orolig inte bara för att prestera. Utan ska jag ens klara av att gå en match? Det var mycket på en och samma gång.
Det kändes som allt kom fram i det ögonblicket?
– Jag hade min familj på plats, min sambo på plats och verkligen alla där. De har varit med och hejat på många tävlingar fram till det här. Det var ändå skönt att kunna ge nåt tillbaka.
Med fyra månaders distans säger Mattsson att kroppen sade ifrån innan OS. Hon råkade ut för två jobbiga skador och ingen utanför hennes team visste hur allvarliga de var.
– Det var en så otroligt tuff säsong, men i slutändan var ändå allt det jag gick igenom värt det. Jag kämpade och kämpade och bet ihop och bet ihop, men det var värt det till slut.
Det var meningen att hon skulle komma till Rio som ett av Sveriges bästa medaljhopp. Det blev inte så. Sofia Mattsson åkte till Brasilien knäskadad och högst osäker på om hon skulle kunna göra sitt bästa.
Gällivaretjejen vann ett överlägset EM-guld i mars, men direkt när hon kom hem började problemen. Hon fick ett diskbråck i nacken och tvingades till vila.
– Med många andra skador kan man kanske komma runt det. Men med diskbråcket i nacken… Konsekvenserna kan bli så stora om man bara skiter i det och kör på. De första veckorna kunde jag inte träna. Man fick sova sittande bara för att det blir sån kompression på nacken om man ligger ner. Man måste man vila. Det handlar om ens framtida hälsa också. Det var väldigt tufft.
När hon hade kommit i fas i OS-uppladdningen kom nästa bakslag på ett träningsläger i Klippan.
– Jag hörde att det small i knäet. Men jag visste inte riktigt vad det var. Det var så tätt, en månad, före OS så man ville veta vad det var så man kunde behandla det på bästa sätt. Men jag hade inte räknat med beskedet jag fick. Jag blev lite chockad när jag röntgades i Jönköping och fick svaret.
Beskedet var att ledbandet var av och att skadan skulle ta tre månader att läka. Det var bara en månad till OS.
– Först går man bara hem, lägger sig i sängen och drar upp täcket. Sen ligger man där och tänker att allt är skit. I och med att det var så pass nära OS har du inte tid att gräva ner dig. Jag får kliva upp och göra allt så bra jag kan. Se till att varje dag räknas. Finns det andra procent som jag kan hämta här och där försöker jag göra det. Det var nog lite det som höll mig uppe. Att jag inte hade tid att gräva ner mig och vara ledsen.
Sofia Mattsson säger att hon hade inte ställt upp i någon annan tävling än OS med den knäskadan.
Kan du beskriva hur ont du hade? Eller det vill man kanske inte berätta?
– Nej, jag tänkte just säga det. Just när du kliver upp på mattan har du adrenalin och så i kroppen. Men det är mest det psykiska innan. Att man är så ovetande. Man ifrågasätter om det kommer att hålla och tvivlar på sig själv. Det man är rädd för, och så tror jag det är för de flesta idrottsmän, är inte att man ska få ont igen. Utan att man inte kommer att kunna fortsätta. Att man får avbryta matchen och de bär en av mattan. Utan att man får chansen att kämpa.
Gick det att tränga undan smärtan?
– Ja, man har mycket adrenalin i kroppen. Jag hade några lägen som jag fastnade i där jag kände att det här är inte så bra. Men samtidigt är man uppe på mattan då kör man. Man tänker inte så mycket.
Men hur landar man efter en sådan upplevelse? Mattsson har gjort det med alternativ träning för att bygga upp kroppen igen.
– För mig var det ett otroligt tufft år. Även om många sa att nu måste du vila kroppen kände jag att jag måste vila huvudet mer än kroppen. Att orka hålla fokusen trots att allt var emot en. Det kändes som man blev knockad hela tiden. Men att ändå kliva upp varje dag.
Julen firar Sofia Mattsson som vanligt hemma i Gällivare. Då får hon fler chanser till alternativ träning. Det tuffaste passet är att gå uppför storslalombacken på Dundret med en ryggsäck med järnvikter. Vikten i ryggsäcken motsvarar halva hennes kroppsvikt.
– Det är annorlunda träning och verkligen svinjobbigt. Men det är lika mycket träning för kroppen som för skallen. Du vill bara lägga dig ner och ge upp.
Det är ett pass som fullständigt tar musten ur en.
– Har man väl tagit sig upp är det lika roligt att titta på de som är på väg upp. Man ser hur folk vinglar och de ramlar i snön. Ibland är det mjuksnö som man plumsar i, säger Mattsson och fortsätter:
– Oftast har vi några skånska gäster med oss. Det blir lite skräckblandad förtjusning för dem. Det blir roligt samtidigt som de längtar hem.