Det var som upplagt för en hyllning. I krönikan inför Asplövens premiär önskade jag mig ett lite tråkigare, ett lite mer solidare lag än tidigare. Ett lag som kunde slappna av under matcher, ett lag som inte bjöd på spelvändningar och huvudlösa satsningar. Jag önskade lite mer cynism – och lite mindre underhållning.
Och vad får jag se?
Asplöven tog ledningen med 2–1 i första perioden.
Sedan spelade man av matchen.
Det såg så lugnt och tryggt ut att jag för en sekund höll på att nicka till när Jesper Dahlroth för fyrtionde gången slog sarg ut just när han skulle bli fastcheckad i egen zon. Asplöven kastade ner pucken djupt i offensiv zon, drog tillbaka centern och Almtuna fick ingenting att gå på. När Kyle Jean gjorde 3–1 var matchen död och begraven – men hemmalaget var vänligt nog att ta fram defibrillatorn och få igång den igen.
Det var en sanslös kavalkad av slarv och nerver från hemmalaget, de sista 36 sekunderna. Jag vet inte hur många chanser Almtuna skapade, det var åtminstone fem-sex stycken, och det var precis som förr i tiden. Men i nästan tre perioder fick vi åtminstone se en skymt av något nytt, något lite mer beständigt.
Det skapar hopp.
Spelarkritik? Backen Scott Macaulay var bra, precis som det finska radarparet Ylönen/Jyrkkiö. Kedjan med Dyk, Olsson och Frycklund kan mycket väl följa upp Henrions och Lagacés poängsuccé från i fjol. Luleålånen visade prov på moget och stabilt spel – undantaget Christian Jaros överambitioner i första perioden – och totalt ser Asplöven ut som ett betydligt jämnare lag än tidigare.
Vem som var bäst? Utan tvekan Jonas Berglund. Inte ett felaktigt beslut, knappt en förlorad tekning. Han såg bättre ut än någonsin – och det ska bli intressant att se om han kan skaka liv i sina SHL-ambitioner den här säsongen.