Det här är Asplövens fjärde säsong i allsvenskan. Resultaten – tolva i fjol, elva de två åren innan – kan knappast kallas succé men klubben har tagit större plats, både emotionellt och publicitetsmässigt, än vad de sportsliga framgångarna rättfärdigar.
Varför? I grund och botten därför att det svårt att inte tycka om Asplöven. Det här är ju en klubb som i stora drag sammanfattar allt det som vi saknar i dagens hockey.
En eldsjäl samlar ett gäng glada gamänger i en ishall som förhåller sig till de moderna arenorna på samma sätt som Hannibals elefanter förhåller sig till en stealthbombare.
Det svärs, gormas och spottas snus, ekonomin verkar skötas ur en skokartong, allt sker på en höft – eller verkar i alla fall göra det. Det här är en konsekvent inkonsekvent klubb i ett ständigt pågående limbo, för evigt dansande på avgrundens rand.
Det borde inte fungera. Det fungerar ändå. Asplöven har varit en av svensk ishockeys mest sympatiska humlor.
I år gick allt fel.
Vad? Det är lätt att tro att verkligheten till slut kommit ikapp Asplöven, men jag tror att det är att göra det lite för lätt för sig. Jag tror att det handlar om andra saker – värvningar som inte hittat rätt, skador, färre Luleåspelare på lån – men framför allt känns det som att klubben försökt vara någonting den inte är.
Asplöven har blivit salongsfähigt, lite tråkigt, förutsägbart. Asplöven vill spela kontrollerat, smart, på procenten – men det var inte det som tog klubben till allsvenskan, det var inte det som gjorde laget till hela Sveriges favorituppstickare.
Asplöven var kusinerna från landet, de som klev rakt genom dörren till innekrogen med halvöppen Helly Hansen och kepsen i läge tre medan de vrålade ”BÖNDER I STAN” och smällde fetbörsen i bardisken.
Nu står klubben och huttrar i kön medan vakterna tittar åt ett annat håll.
Nu får det vara nog.
Jag pratade med tränare Kenttä häromdagen, han sa det han skulle. ”Har man tagit sig till kvalserien så har man kvalitéer, vi måste upp i nivå för att klara det här”.
Låt då mig säga det som inte ska sägas innan en osäker, kort serie med oklar utgång:
Det här ska vara spel mot ett mål för Asplöven.
Precis som Kenttä säger har samtliga lag i serien kvalitéer. Inga av de kvalitéerna är i närheten av de som finns i Asplövens trupp. Det här laget är egentligen bra för att spela kvalserien, det är på tok för bra för att åka ur, det är egentligen på tok för bra för att det ens ska bli en tävling av det.
Det är dags att plocka fram den styrka, stolthet och mod som faktiskt finns i klubben.
Ge oss galenskapen, Asplöven – svensk ishockey behöver den.