När Vjatjeslav Trukhno var fem år flyttade han med familjen till Danmark. Pappa Leonid såg en framtid och... tja, det fick han väl. 18 år senare gjorde han, som 49-åring, sin 970:e poäng
i Danmark då han spelade med Herlevs lag i tredjedivisionen. Leonid hade hunnit skapa en framtid både för hockeyn - och för sin egen son, "Slava".
När Trukhno den yngre kom till Asplöven tyckte jag att han såg rätt seg ut. Hans känslor för pucken var lika heta och passionerade som hans förakt för lagkamraterna och han fick ingenting uträttat.
n n Men det var då. Nu är nu - och Trukhno är Asplövens bästa spelare.
Han kastar sig in i närkamper, han river och sliter, han spelar fram till målchanser, han skapar dem på egen hand och han gör mål. Han gör det mesta rätt
- precis som resten av Asplövens lag.
Daniel Mannberg, Jonas Berglund, Johan Porsberger, Per Hållberg, Joni Puurula, Anton Gustafsson, Dion Knelsen...
Det här är luffare, hockeysamhällets utstötta, i många fall spelar de i Asplöven för att de är oönskade någon annanstans. Det här är spelare som visat upp vad de kan, fått ett "du duger inte" kastat i ansiktet och nu försöker börja om.
Det är imponerande att se deras arbetsmoral och hjärta.
De höll faktiskt på att slå Djurgården.
n n Hallå? Tapptapptapp. Hörs jag? DJURGÅRDEN.
Det är bisarrt att se mesta mästarna, Stockholms stolthet, järnkaminerna i Arena Polarica. Det luktade öl och glada Haparandabor ringde i koskällor. I ett hörn av taket hängde Stanislav Kalls gamla tröja på en gammal galge från H. M. Hermanssons. Asplöven kom in till "Det finns bara krig" av Raubtier, och om inte det sammanfattar den här serien så vet jag inte vad som gör det.
Gabriel Landeskog såg lika hemma ut som en panda i omloppsbana.
Trots det gjorde Djurgården kanske sin bästa match i höst.
q q Jag vet inte vad som gått fel hittills, men under vissa perioder av matchen i lördags såg Djurgården faktiskt ut som Djurgården.
Det har varit vissa problem med det tidigare, har jag förstått.
Djurgården spelade järnkaminshockey, de tryckte ner Asplöven i egen zon på ett sätt som inget annat lag lyckats med hittills i år. De fick det viktiga första målet - men Asplöven vägrade ändå att ge upp.
Det blev torsk till slut, det ska bli det. Ibland måste även idrotten buga inför logikens lagar. Hemmaspelarna visste att de mötte motståndare som var oerhört skickliga, de blev lite ängsliga för att gå på en dragning och när Gabriel Landeskog eller Patric Hörnqvist får en sekund över gör de något vettigt med pucken.
Det är egentligen inget konstigt - det konstiga hände sen.
q q Jag hade förväntat mig hyfsad stämning i Asplövens omklädningsrum. Inga överdrivna excesser, det blev ju inga poäng, men ändå en stolthet över ett väl utfört arbete.
I stället klampade jag rakt in
i en begravning.
Svordomar muttrades fram mellan malande tänder. Dörrar slängdes igen. Handskar kastades i trunkar. I ett hörn satt Luleålånet Daniel Mannberg med armarna i kors och blicken i golvet.
- Jag vete fan vad jag ska säga. Visst, 2-1 inför andra hade vi ju tagit alla dagar i veckan. Men det man är besviken på är ju att de inte behöver göra så jäkla mycket för sina mål. Det är inga jättetabbar, men vi ger bort målen. Vi hade kunnat ta dem - och det känns så jävla surt.
Jag ser Asplövens besvikelse
- och jag ser att det är gott.
Men de kan släppa det nu.
Det här var en förlust som ska ge mer ryggrad än gamnacke - och Asplöven behöver den.
För nu väntar först Karlskoga på bortaplan och sedan Leksand hemma.
Det här är allsvenskan. Det finns bara krig.