"Jag var så säker på att jag skulle dö"

I förra omgången klev Asplöven upp i kvalserietopp. Och i kväll fortsätter laget sin succéfyllda kvalserie när man gästar Karlskrona och en fullsatt Telenor Arena.
Precis som för Haparandaklubben har forwarden Marcus Waldehagen, 24, under lång tid haft som mål att få ett kontrakt i landets näst högsta serie.
Men i somras blev längtan och revanschlusten för stor och träningen tog över allt i hans liv.
Dubbla hårda pass måndag till lördag och en löprunda på ”vilodagen”. Inte ens en semesterresa till Grekland kunde hålla honom borta från löparskorna.
Till slut sa kroppen stopp – men då var det redan för sent och kollapsen var ett faktum.
Flyttlasset från hans dåvarande klubb Björklöven till hans nya liv i Kristianstad hade precis gått och bara några dagar senare skulle han gå på is med laget som han hade värvats till.
– Det var då jag började känna lite. Fan, började jag träna så gick det inte. När jag började komma upp till en viss nivå i träningen kändes det som att det brann i magen. Men jag kände mig ändå helt okej både fysiskt och psykiskt. Jag var i mitt livs form, men kanske hade jag gått ner lite väl mycket i vikt, säger Marcus Waldehagen.
Tvingades till vila
Han tänkte inte mer på det utan han trodde att problemen snart skulle släppa.
Men han hade fel, riktigt fel. Det var bara början på en obehaglig tid.
– Det där i magen gick aldrig över och två dagar innan vi skulle träffas i gruppen började helvetet. Då sa kroppen och psyket helt i från. Så jag satt på hotellrummet och var helt säker på att jag skulle dö. Jag var så säker på att jag skulle dö att det var helt sjuk. Och där satt jag helt själv, säger han och fortsätter:
– Jag blev livrädd och drog till akuten, det var ju något som var fel på mig. Men jag träffade läkaren där och det var ju inget fel, men det var vila som gällde.
Helvetet som 24-åringen beskriver var oregelbunden hjärtrytm, hög vilopuls, ångest, oro och en kropp som var helt slutkörd.
Nära att svimma i affären
Men trots ett antal sjukhusbesök, ännu fler möten med olika läkare och en massa tester hittade man inga kroppsliga fel, utan mest troligt var det den extremt hårda och i bland tankelösa träningen som hade utlöst allt.
Under sejouren i Kristianstad var det så illa att han vissa dagar fick sätta sig ner och vila på vägen mellan sängen och köket.
Ändå tog han sig till träningen varje eftermiddag.
– Jag försökte kriga på och sa ingenting, fast jag kände att jag inte kunde göra mig själv rättvis. Jag var rädd för att få upp pulsen och då är inte direkt hockey den rätta sporten. Och utanför hockeyn kunde jag inte ens leva. Gick jag till exempel in i en affär trodde jag att jag skulle svimma.
”Jag var helt slutkörd”
Att då försöka smälta in i ett nytt lag var inte det lättaste. All hans energi gick åt till att orka ta sig till ishallen och till att orka träna. Allt annat fick komma i andra hand.
– Jag var skitglad över att ha klarat träningen, att man levde. Och då ville man bara åka hem och vila. Jag var helt slutkörd och hade en vilopuls på hundra på dagarna. Jag var så nervös och rädd så efter en träning var jag helt slut. Jag hade tagit ut mig så mycket och det fanns ingen energi kvar.
Via Kristianstadstränaren Mikael Tisell kom han i kontakt med idrottspsykologen Carl-Herbert Wessely, tidigare verksam i bland annat allsvenska Mora, och han fick även hjälp med powercoachning av personlige tränaren Joachim Dettner.
De har, tillsammans med stödet från nära och kära och flytten till Haparanda, räddat karriären och fått honom att må något bättre utanför isen.
– Jag hade först tänkt ta ett brejk från hockeyn, för det gick som inte. Jag behövde hitta mig själv som människa, så illa var det. Men då pratade jag med Meri (flickvännen) och sen fick jag gå hos en massa personer som alla hade olika teorier. Jag provade verkligen allt. Jag mår också bättre psykiskt men fysiskt är jag fortfarande inte återställd.
Trots det har 24-åringen samlat ihop tre assistpoäng hittills under kvalserien och han har också varit bra sen han anlände till klubben i januari.
Och om tolv dagar kan drömmen om ett allsvenskt kontrakt gå i uppfyllelse – både för honom och Asplöven.
Drömmen: Bli helt symptomfri
Men för Huddingesonen finns det något annat som lockar betydligt mer, att få vakna en morgon och känna sig frisk och kry.
– Det skulle vara skönt att bli helt symptomfri. Att kroppen och hjärnan fungerar och att jag mår bra och är harmonisk. Sen vill jag så klart spela hockey också, helst med Asplöven i allsvenskan. Det skulle vara en dröm.