– Första halvlek spelade vi riktigt dåligt. Vi lyckades vända och kände ändå att vi hade koll på matchen och deras anfallsspel. Sedan går de ändå om. Det känns tufft, säger den svenska lagkaptenen Isabelle Gulldén efter att bronsmatchförlusten blivit ett faktum.
Dessförinnan hade Sverige vunnit gruppen före Norge, vunnit sex matcher i följd och gjort sitt bästa VM någonsin.
Det betydde inte särskilt mycket när spelarna tittade upp mot jumbotronen 33 minuter in i bronsmatchen mot Nederländerna.
Siffrorna 9–16 beskrev inget lyckat mästerskap. I orange och svart förkunnade de att det svenska spelet hade havererat totalt när det betydde som mest.
Men, men, men....
Ett landslag som aldrig ger upp kan komma tillbaka. En förlorad match kan vändas till seger.
Sverige gjorde nio raka mål i andra halvlek och var på väg mot ett hägrande brons. Då vände det igen och när slutsignalen ljöd skickade Jamina Roberts i besvikelsen bollen i skyddsnätet bakom Nederländernas mål.
Medaljen var förlorad.
– Man är tom. Man ville verkligen det här. Vi har gjort ett väldigt bra mästerskap men det är svårt att vara nöjd när man står där utan medalj, säger Isabelle Gulldén till Kanal 5 efter matchen.
Det svenska anfallsspelet fungerade i stort sett prickfritt fram till finalhelgen i Hamburg. I Barclaycard Arena gick det betydligt trögare.
Det var väntat att Frankrike, världens bästa försvarslag, skulle kunna bromsa Sveriges framfart i semifinalen, men att Nederländerna fick ett sådant fast grepp om den blågula offensiven var en överraskning.
Trots alla försäkringar om att besvikelsen efter semifinalerna var ett minne blott inledde båda lagen slarvigt. Passningarna var misstajmade och skotten felplacerade.
Sverige fick ingen ordning på spelet och när Nederländerna så småningom började hitta rätt gick det snabbt. Fyra raka mål resulterade i ett blågult femmålsunderläge, 6–11, och när nederländskorna spädde på med tre fullträffar i följd som avslutning på första halvlek – Martine Smeets satte symptomatiskt det sista med två sekunders marginal till signalen – hade uppförsbacken växt till 8–14.
Förbundskaptenen Henrik Signell satte in Filippa Idéhn i målet för att få till en förändring – Johanna Bundsen var egentligen inte problemet – men det spelade till en början ingen roll.
Nederländernas storskytt Lois Abbingh fortsatte att skicka in projektiler i det svenska målet och målvakten Tess Wester storspelade mot allt mer frustrerade blågula skyttar.
Det som hände sedan kunde ha blivit ett stycke svensk idrottshistoria.
Sverige gjorde tre raka mål och Nederländernas förbundskapten Helle Thomsen tog timeout för att stoppa raset. Då gjorde Blågult ytterligare sex (!) mål i följd och tog ledningen med 18–16.
– Just i den stunden kände man sig ostoppbar. Men samtidigt är inte matchen slut förrän det gått 60 minuter och det märkte vi i dag, säger Hanna Blomstrand till Kanal 5.
För Nederländerna kom alltså tillbaka.
– När vi tryckte på dem fick vi lite enklare mål och kunde löpa igenom lite enklare. Jag vet inte exakt när de vände och hur, säger Gulldén.
– Det är så jävla tungt, säger Blomstrand. (Hamburg, TT:s utsände)