Luleå började både försiktigt och förvirrat. Uppbyggnadsspelet var lite långsamt i både passning och tanke, inte alls lika stringent som mot Färjestad, kanske mest beroende på att det är skillnad på farten hos Ryan Lasch och Rickard Wallin.
Luleå släppte till tre, fyra, fem lägen, mitt i slottet, Johan Sundström svingade hej vilt men missade antingen pucken eller träffade Joel Lassinantti. Det är knappast en långsiktigt hållbar plan att ge motståndarna öppna lägen mitt i slottet. Niklas Lasu träffade stolpen, men närmare än så kom inte Frölunda i första perioden och det ska Luleå tacka hockeygudarna för. Det var lite för många försök till snygga lösningar, lite för många spel med låg sannolikhetsgrad, istället för de lösningar som gjort Luleå bra.
Folk på mål. Skott mot mål. Puck i mål.
Det där hade Luleå problem med resten av matchen, även om annat blev bättre. Tack vare bättre passningsspel ur egen zon – det hade i ärlighetens namn varit svårt att göra det sämre – kom laget mer samlat och fick snabbare tryck på Frölunda när puckarna kastades in i offensiv zon. Luleå klöste sig in i matchen, brottade sig till en offensiv längs sargerna och fick längre anfall.
Men.
När Lasse Johansson ser pucken tar han den oftast. Visst, den studsar ut ibland – men det har ju ingen betydelse när Luleå inte har folk där returerna dyker upp.
Micflikiers läge tidigt i tredje. Något opportunistiskt Rajalaskott. En, kanske två nästanstyrningar. Wallmarks båda backhandchanser. Mer än så var det inte – och det är naturligtvis för bedrövligt.
Jag kräver betydligt mer av det här laget.
Det går att tycka att Luleå har otur, det är mycket som går fel när Elias Fälths segerpucken seglade in likt en lätt berusad kattuggla.
Men bara för att målet var en smula turligt betyder det inte att segern var det.
Inför matchen har jag både skrivit och pratat om hur viktigt det skulle bli att kontrollera matchbilden. Detta är naturligtvis ingen hemlighet för Luleå, som också pratat om hur man ska utnyttja sin fysik och kraft för att i någon mån få Frölunda ur balans. Av det syntes intet. Matchen var så snäll att Jultomten har den högst upp på listan, så gemytlig att Kjell Lönnå hade kunnat agera domare. Luleå lyckades inte under en enda sekund pressa, stressa eller skaka hemmalaget.
Ja, visst, Frölunda har överlägsen fart.
Det går att vinna ändå – men då måste passningsspel, tanke och utförande vara betydligt bättre än så här.
Frölunda är ett snabbt lag som vant sig vid sin fart under flera säsonger, det är inte omöjligt att uppehållet skapat mer bekymmer för Luleå. Nu borde det dock vara uppenbart vad som krävs.
Jag tar för givet att den här serien kommer att bli hetare än så här.
Jag tar för givet att Luleå kan mer än så här.
Det går att dyka upp med en Massey-Ferguson till ett dragrace med en Ferrari – men då gör man bäst i att köra över sportbilen redan innan start.