Joel Lassinantti har tagit det här laget, med alla funktionshinder, på sina axlar och burit det hela vägen till en sjunde och avgörande kvartsfinal.
Nu står han framför mig och ser mest förvirrad ut.
– Jag trodde aldrig att vi skulle förlora. Aldrig, säger Lassinantti och skakar långsamt på huvudet.
Tränaren Joakim Fagervall är mer rakt på sak.
– Det grinar emot oss, precis som det gjort hela säsongen. Den här matchen är ju i stort sett som säsongen överlag. Vi matar på, gör inte mål, får inte till powerplay – och förlorar. Ändå är det helvetes surt att det är över.
Luleå har en spelare – Lucas Wallmark – bland slutspelets 24 bästa poängplockare. Luleå har två spelare på topp tio i tacklingsstatistiken samt trean, femman och sjuan i utvisningsligan. Det är den sortens lag där sportchefen antingen är en orm eller enorm beroende på varifrån du tittar, det är den sortens lag som utnyttjar ett kryphål i reglementet för att få lagkaptenen till spel trots avstängning.
Jag tycker om spelartyperna, jag tycker om personligheterna – och jag är inte ensam. Joakim Fagervall har haft ett problem med både powerplay och grundspel den här säsongen – men har samtidigt förkroppsligat fansens förhoppningar om hur en Luleåtränare ska prata och tycka. Jonathan Granström har knappt skjutit ett skott på mål de här sju matcherna, men hans grävlingshockey får folk att tänka på Mikael Lindholm och allt som påminner om 1996 är per definition bra. Många av spelarna skulle ha problem att dribbla bort tre höns och göra mål bakom en pelargon – ändå gillar jag den hockey de spelar. Eller ”spelar”.
Men.
Det här är också den sortens lag som förlorar. Den sortens lag som bara spelar en och en halv period på toppen av sin förmåga – under de tre sista matcherna i slutspelet. Den sortens lag som pratar om att utmana framför mål men stundtals leker kurragömma i sarghörnen.
Det är den sortens lag som det är väldigt lätt att älska – och oerhört svårt att lita på.
Jag har ofta hävdat att den enda parameter ett elitlag ska bedömas efter är huruvida det vinner eller inte. Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig.
Efter Jonas Rönnqvists känslobefriade, vinnande hockey har jag utformat ett tillägg till den regeln. Det lyder enligt följande:
”…och tillfredsställa sin publik.”
Ett elitlag ska vinna – och få folk att betala för att se på. Fagervall har lyckats till hälften.
Sättet som laget spelar på, tankarna som spelare och ledare kommunicerar, är i betydligt bättre fas med supportrarnas egna åsikter än på väldigt länge.
Det här är första säsongen med Fagervall, Nilsson och Burström bakom spakarna. Lagbygget måste få ta lite tid, systemet måste nötas in i nya ryggrader. Luleå Hockey behöver värva skicklighet för att arbetarna ska kunna luta sig tillbaka och vila under säsongen. Om den nya planen utförs på rätt sätt kommer klubben att vinna minst lika mycket som när Rönnqvist tränade – och dessutom skapa ett ännu hetare hockeyklimat i Norrbotten.
Här och nu, nästan utan offensiv, helt utan ett fungerande powerplay, var Luleå Hockey förtvivlat nära att slå ut ett lag som tog 28 poäng mer i grundserien. Luleå hade hjärta, hjärna, ryggrad och råskinn.
Luleå Hockey saknade däremot marginalerna – och de kostar.
Hur mycket de kostar?
Ungefär lika mycket som den aviserade 20-procentiga höjningen av spelarbudgeten som Minecraftmiljonerna tillåter nästa säsong.
Inför säsongen sa Joakim Fagervall till mig att han ville skapa ett klimat där folk ville se Luleå Hockey – därför att man aldrig hade någon aning om vad som skulle hända.
Så långt har han lyckats, för fansen har säsongen varit en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.
Nu är det dags att leverera något mer beständigt.