Det är förstås sanslöst där inne.
Hurtig stormar omkring som en furie med guldhjälmen på sniskan, champagnekorkarna smattrar som kulsprute-eld, Modig bara skriker rakt ut och ”Skuggan” gråter så att det skvalar i ena hörnet.
”Bulan” han bara flinar.
Jag vet inte hur det framgick på TV men Berglund fick kopiöst med stryk igår. Kopiöst.
Vid varje tekning monterade Peter Berndtsson in sin klubba mellan tredje och fjärde halskotpelaren på stackars Berglund.
Lägg därtill en boarding av Sundin som liksom tejpade upp Munksunds store son längs sargen och spräckte ögonbrynet.
Jag skulle ha dött därute. ”Bulan” bara reste sig varje gång och blev ännu bättre.
Vilken kille.
Jag fattar överhuvudtaget inte hur han orkade åka ut och teka mot Berndtsson med vetskap om vad som väntade.
Svaret är typiskt ”Bulan”.
– Äh, man blev ju van.
Eller vad sägs om:
– Hur många stygn? Ingen aning. Men idag hade jag tagit 30 med ett leende.
Vilken kille.
Det var just killar som ”Bulan”, som var den berömda tungan på vågen i finalserien.
Grundseriens giganter Myllys, Kucera och Petter Nilsson var alla mer mänskliga i finalen. Istället klev hårdjobbarna fram och avgjorde.
Som ”Bulan”. Som Stefan Jonsson (finalseriens bäste), som Micke Lindholm, som Janne Mertzig. Och som den hårdjobbande lirare Stefan Nilsson.
För, som vanligt i slutspel, avgjordes det hela framförallt i boxplay/powerplay.
Framförallt i boxplay.
Och där är Luleå bättre än något annat svenskt lag, ”Bulan” och Jonsson håller till och med ren världsklass.
Såg ni spelet tre mot fem? Det var rent fantastiskt. En hjältesaga att berätta för barnbarnen för brasan om 30 år för Jonsson, Berglund, Mertzig & Co.
Fast när man tänker efter så är det ju rätt logiskt.
Klart att den värsta tungviktsfighten i SM-finalernas historia skall avgöras i boxplay.
Guldet landade alltså till slut i tomteblossland.
Alla hjärnspöken förklaras därmed som bortblåsta.
Gulden kommer hädanefter att droppa över Luleå & Norrbottens lagidrotter i samma tak som skumpadropparna över presskåren igår.
Och vi hade behövt regnrockar igår, jag lovar.
Plannja -97? Och Luleå igen? Jomenvisst – det är bara att köra på nu.
Men jag erkänner.
Där vi satt bara någon kilometer från Ruddalen hade jag dåliga vibbar när det var 2–0 i första pausen.
Jag var orolig till och med när det bara var två sekunder kvar. Som krönikör i Norrbotten har man nämligen lärt att inte ta ut n å g o t i förskott.
Men jag undrar om någon förstod hur nära detta vara att sluta med en präktig skandal. Publikens skandalösa uppförande var en hårsmån från att sabba hela matchen.
Roger Öberg var dock imponerande bra.
Att ta de där tre VF-utvisningarna i följd i början var oerhört tufft.
För att inte tala om Holmströms sätt att ordna alla tre utvisningar. Tuff är ett ord som inte räcker till för att beskriva nummer 10.
Han är bara makalös.
Folk har frågat mig om Holmström verkligen håller i VM. Frågan är förstås felställd. Håller VM för Holmström, ska det ju vara.
Två saker att glädjas åt till slut:
1) NSD:s guldtips före säsongen satt klockrent som en puck i Myllys plock.
2) Hemma på anslagstavlan sitter en bong och väntar med skriften ”Svenska mästare: Luleå Hockey. 100 kr”.
Den, ni…
Äntligen.
Jo, det sammanfattar nog känslorna bäst, ”Bulan”.
Klockan är 22.58. Och här sitter man. I Göteborg.
Fy f-n.