Vi anade vad som väntade redan när den sockersöta klubbhymnen klingat ut och tio tusen strupar från Majorna, Vasastan, Kortedala och Linné skrek ut sitt hat.
Krossa Vihko - klapp, klapp, klapp.
Det var nivån innan nedsläpp. När Joonas Vihko klev in på isen för sitt första byte förvandlades ramsan till ett gutturalt vrål, en hagelstorm av hat som hämtat fart ända från Grötö i den yttersta bohuslänska skärgården.
q q Den situationen har Joonas Vihko satt sig i själv. Han klättrade upp på Coop arenas mittbalk, knöt fast en kopparledning och väntade på ett blixtnedslag.
Han väckte monstret.
Frölundaspelarna agerade laglöshetens långa arm, den verkställande kraften för publikens hat. I varje situation, i varenda sargduell, varenda avblåsning, försökte de komma åt finländaren i första hand och precis vem som helst i andra. Luleåspelarna stod upp bra, de var beredda, jag tyckte att den första perioden var Luleås.
Sen kom misstagen.
4 Robin Jonsson, pucken över sargen, utvisning och 1-0 i powerplay.
4 Pavel Skrbek, pucken till Sebastian Collberg, 2-0 av Fabian Brunnström.
Det var märkligt mjukt agerat av två så rutinerade klippor i Luleå Hockeys försvarsmur.
Frölunda var betydligt hungrigare och hetare än i den första matchen. Det var ingen överraskning för någon, allra minst Luleåspelarna, och det hade pratats om det. Jag vet inte om det beror på att Joonas Vihko tänt en eld i Frölunda med sina gester i den första matchen, det kan lika gärna handla om att det är lättare att hitta energin till skitgörat framför tio tusen göteborgare som skriker ditt namn. Det jag vet är att Luleå vann fyra av fem matcher mot Frölunda i serien med kylslagen precision.
q q Jag har inte sett ett spår av den precisionen hittills.
Inte av kylan heller.
Och jag älskar det.
Det här håller på att utvecklas till en klassisk slutspelsserie. Fredrik Svenssons uppläxning av Henrik Tömmernes, det stora slagsmålet som följde efter trippingen på Pavel Skrbek, Brendan Bells slashingar, Julius Hudaceks plockningar, Janne Sandströms issprutningar...
Ändå undrar jag om det här är rätt väg att gå för Luleå.
n n Jag har ju varit här förr.
Våren 2009 skulle Linus Omark och Johan Harju erövra världen. "The Övertorneå Connection" hade glimrat sig genom grundserien och på egen hand krossat Frölunda i den första matchen. Jag åkte ner till Göteborg för att mer eller mindre begrava matchserien. Men gubbarna i Frölunda - Niklas Andersson, Jonas Johnson, Tomi Kallio - vände steken, serien och slog ut Luleå med 4-1 i matcher. Vad som hände efter förlusten i den andra matchen i fjol mot AIK minns ni redan.
Det här laget är bredare än det med Omark och Harju. Det är spetsigare, helare och tyngre än det som mötte AIK i fjol.
Men trots min kärleksförklaring till slutspelshockeyn vill jag ändå mana till en smula lugn.
q q Luleå Hockeys powerplay ser för bedrövligt ut.
Det är stillastående, långsamt och ofarligt.
Samtidigt har Frölunda hittat sin spets i spelformen lagom till slutspelet - det är inte riktigt läge att börja byta utvisningar just nu.
Det är ett rally som Luleå kommer att förlora.
Luleå Hockey kom inte närmare än de där tre stolpträffarna i andra perioden. En hel del berodde på Julius Hudacek, som var precis så bra som jag varnat för tidigare.
Den här serien lever.
Monstret lever.
Luleå Hockey behöver inte mer hårdhet, det finns så att det räcker.
Luleå Hockey behöver hitta farten igen.
Löser Jonas Rönnqvist det så vinner hans lag.
Annars får Luleå jaga monstret i sju matcher utan att veta vart det tar vägen.